Helgporträttet: ”En historia undanstoppad i skuggorna”

Nyheter.
Magnus Gertten är aktuell med en ny dokumentär om Nelly och Nadine som förälskade sig i varandra i ett koncentrationsläger. (Foto: Privat)

DOKUMENTÄR. Magnus Gertten är aktuell med en ny dokumentär om en stark, livslång kärlek som växte sig stark mellan två kvinnor i Ravensbrücks koncentrationsläger. Med Nelly & Nadine vill han lyfta en queer kärlekshistoria som annars inte skulle ha berättats. 

Namn: Magnus Gertten
Ålder: 68 år
Bor: Malmö
Född: Malmö

Du är aktuell med dokumentären Nelly & Nadine, som belönades med en Teddy award vid premiären på filmfestivalen i Berlin. Den här veckan kommer den till Sverige på Tempo Dokumentärfilmsfestival.

– Med en sådan premiär öppnar sig hela världen, den är med överallt och det är jättekul. Dels i Sverige och det känns viktigt att förankra den hit. Det kommer att vara en frågestund efter och det är kul att prata med publiken och känna in vad de tycker. Jag är precis färdig med filmen efter 5 år och det är fortfarande väldigt färskt för mig så jag lär mig någonting om den nu när jag ser den med en publik.

Filmen skildrar två kvinnor, Nelly och Nadine, som blir förälskade i Ravensbrücks koncentrationsläger. Vad är det som gör deras kärlekshistoria så speciell?

– Det finns många saker. Dels har de här kärlekshistorierna inte blivit berättade, de är undanstoppade i skuggorna och jag är tacksam att jag kan hjälpa till att lyfta fram dem. Från den här tiden finns det mest manliga hjältehistorier och jag vet att detta inte välkomnas av alla. Under vårt finansieringsarbete stötte vi på den polska televisionen som tyckte att det var en fantastisk historia men som inte kunde visa den i Polen.

– Det finns väldigt lite dokumentation kring den här typen av kärlekshistorier, så det är speciellt att jag kunde berätta inifrån med kvinnornas egna ord. Det finns en dagbok, brev och filmrullar så jag har kunnat komma nära någonting som annars bara blir journalistiskt sammanfattat. Jag vill att vi ska känna storheten i berättelsen och gå in i känslorna. Det fascinerande är också att kärlek i dessa krigstider kunde vara ett sätt att överleva kriget. I det här fallet har situationen i koncentrationslägret plockat fram de mest humanistiska sidorna och mänskliga kvaliteterna, som är förmågan att ge kärlek.

Men det tog lång tid innan Nellys barnbarn Sylvie öppnade och tittade igenom den här dagboken och dokumenten om sin mormor och Nadine. Hur kommer det sig, tror du?

– Ja. För Sylvie, som är vår berättare och håller oss i handen genom filmen, var det ingen självklarhet att göra den här resan och utmana tystnaden och familjehemligheten. Men det gav mig möjlighet att vara med i början av processen och få ett nu, det pågående i filmen är hennes resa att avtäcka berättelsen och försonas med tystnaden i familjen.

– Men vill man verkligen läsa om vad sin mormor fick uppleva i koncentrationslägret? Den tröskeln är nog svårare än vad alla vi kan föreställa oss. Jag tror att det var en jobbig resa i början men också befriande för Sylvie. Hon var med på premiärvisningen i Berlin, kom fram och pratade om filmen och sa att hon nu har kommit till rätta.

Nelly och Nadine är den tredje delen i en trilogi med filmer som baseras på en arkivfilm från 1945 där kvinnliga överlevare anlände till Malmö från Tyskland. Hur kom du först i kontakt med den här arkivfilmen?

– Det är en relativt känd SF-journal som visades på Sveriges biografer redan i maj 1945, svenska folkets första möte med bilder på överlevare från koncentrationslägren.
Men jag är nog den första som försöker reda ut vilka ansiktena på filmen är. En nästan omöjlig utmaning som jag antagit tillsammans med andra team under många år och med hjälp av passagerarlistor, utan foton, har vi lyckats sätta namn på väldigt många.

– Första gången jag tittade på filmen 2007 såg jag ett ansikte som verkligen fångade mig och det är Nadine Hwang som tittar rakt in i kameran. Hon har en blick jag inte riktigt har kunnat tolka innan, är hon lycklig över att vara fri? Hon visste ju inte om den kvinna hon hade träffat i lägret, Nelly, fortfarande levde. Hon är väldigt fascinerande och värd en egen långfilm. Folk skriver böcker om henne och i Kina gör man sina egna dokumentärfilmer utifrån hennes kinesiska historia. Många är fascinerad av berättelsen, forskare hör av sig från universiteten och vill berätta just sådana här queera historier.

Men senare återförenas paret och introducerar varandra som kusiner, en vän till dem menar i filmen att han ser någonting större mellan kvinnorna än den fysiska kontakten. Kan du utveckla det?

– Han beskriver ett liv från 50-60-talet där man kunde leva ganska fritt som homosexuell men inte gå hela vägen ut. Så det fanns en praktisk lösning i att kalla varandra för kusiner men i praktiken levde de tillsammans och hade ett umgänge som var rätt öppet. Det mannen pratar om är att man inte behöver visa alla känslor offentligt, det finns någonting större med kärleken än att behöva visa upp den.

– Baksidan är att den här mannen själv inte lyckades leva det livet. Han hade en manlig älskare som han egentligen ville vara tillsammans med. Så det finns ett tema i filmen om svårigheten i en viss tid att verkligen manifestera vem man är och vill vara. Och det finns en allmängiltighet i det som gör att även unga människor kan identifiera sig, att komma ut kan fortfarande vara en process, ibland komplicerad.

Du har sagt att du kände en plikt att berätta den här historien, på vilket sätt?

– Jag har gjort två andra filmer där jag utgår från den här journalfilmen, Hoppets hamn och Every face has a name. När jag var i Paris med den senaste blev jag kontaktad av ett lantbrukarpar som tyckte att vi skulle träffas och då får jag hela historien i min famn. Jag kände att världen måste få ta del av den, det spelade ingen roll att jag hade tänkt göra någonting annat. Jag funderar verkligen innan jag ger mig in i ett projekt för det är ju flera år av mitt liv, men plikten ligger i att den som hittar den här historien måste föra den vidare. Det är en viktig hbtq-historia som kan tala till alla.

Vad är det mest centrala du vill berätta med den här filmen?

– Min utgångspunkt är inte att jag ska göra en viktig film med ett viktigt budskap utan min ingång är alltid själva berättelsen, min fascination för en människa. Jag drivs av min nyfikenhet, att titta in i Nadines ansikte och undra vem hon var. Men sedan kan jag intuitivt känna att det finns en stor och viktig historia som växer fram allteftersom. Den här och andra filmer som jag gjort har landat i att bli några slags humanistiska manifest.

– Det är ingen film om koncentrationslägret eller holocaust-överlevare, det är bara själva arenan för berättelsen. I filmen om Zlatan, som jag och min bror gjorde, är själva arenan en konkret fotbollsarena och i min film om Björn Afzelius, Tusen bitar, är arenan musikscener. Men filmerna handlar egentligen om samma sak, de existentiella frågor vi alla ställer oss om hur vi vill leva våra liv, om svårigheten i att vara människa och meningen med livet. Det måste vara så stort. Den här filmen handlar inte om nazister utan om oss, våra liv och livsval.

Men finns det några särskilda teman på berättelser som brukar väcka ditt intresse?

– Jag dras till människor som kan uttrycka de här stora frågorna men de måste ju vara speglade genom en konkret berättelse. Karaktärerna kan inte sitta och prata om meningen med livet men om jag skapar en välberättad, konkret berättelse så kommer tittaren ha utrymme att fundera även på sitt eget liv. Det är den dimensionen en film är ute efter och det är även där poesin uppstår. Poesin uppstår inte genom att lägga in poetiska bilder på film utan för mig uppstår den om berättelsen är så tydlig och stabil att du har utrymme för att skapa poesin i ditt eget huvud. Är det dåligt berättat så kommer all energi gå åt till att försöka förstå vad som händer istället.

– Jag kommer ihåg någon som hade sett Tusen bitar och gick ut från salongen och sa att han skulle ringa sin son som han inte hade pratat med på tre år. Filmerna ska väcka någonting som handlar om våra egna liv fast det utspelar sig någon helt annanstans, som i ett koncentrationsläger 1944-45.

Du är ju journalist från början.

– Ja precis men de senaste 25 åren har jag jobbat med dokumentärfilm och det är en helt annan typ av berättande. Vi jobbar mycket med tidsaxlar och en utveckling medan journalistiken oftast är ett nu.

– Journalistiken har lärt mig någonting om research och intervjuteknik, men jag är väldigt anti skjutjärnsintervjuer och en alltför drivande journalistisk metod. Tvärtom handlar dokumentärfilm om att lyssna och känna in en historia för att få med sig stämningarna. Jag har till och med jobbat med nyhetsjournalistik en kort period och där finns en slags för svartvit mallad version av hur man ska berätta någonting genom att ställa två saker mot varandra, men jag behöver gråzoner och utvecklingen.

Hur såg det ut när du tog steget från journalistik till dokumentärfilm?

– Min första aha-upplevelse var när jag gjorde en radiodokumentär med en regissör på radioteatern. Han var dramaturgiskt skolad och jobbade med teater så han konfronterade de berättelser jag ville göra med en klassisk dramaturgi och genom att bygga scener med en karaktär som genomgår en utveckling. Det mötet med honom var enormt avgörande. Min första dokumentär var Blådårar, tillsammans med min bror, och då jobbade vi med en dansk klippare som kom in med annat tänkande. Det är samma klippare som har klippt den här filmen, så han är också en del av utvecklingen till att mer och mer känna in den här märkliga genren som är kreativ dokumentärfilm.

– I dokumentärfilm kan man ju inte omedelbart manusskriva utan det här är en processorienterad genre av film där vi reagerar på det som händer och för det vidare utifrån att det hela tiden förändras. Jag kan känna att det är världens mest privilegierade jobb att vara dokumentärfilmare. Dels de här processerna men också att jag kan knacka på vilken dörr som helst i världen och någon öppnar alltid och säger välkommen, äntligen är du här, nu får jag berätta min historia.

Din bror, Fredrik Gertten, är dokumentärfilmare, är det ett intresse ni fått med er hemifrån eller var kommer det ifrån?

– Det är en bra fråga men det finns kanske inget bra svar. Vi var tre bröder men en bror gick bort 2016 och han var också journalist. Det finns ett outsiderskap i att vara den som står vid sidan av och berättar om det som händer. Min pappa kommer från ett fattigt alkoholisthem och mamma var invandrare, så båda har haft ett outsiderskap i samhället och sådant för man vidare tror jag. Jag tror att vi har positionerat oss i förhållande till världen och att vara just dokumentärfilmare blev ett bra sätt att få utlopp för den berättar- och skapardrift som vi inte är unika om att ha men som vi har bejakat.

– Det är ett fantastiskt sätt att bearbeta livet, alla människor vi träffar pratar om livet hela tiden så jag måste hela tiden förhålla mig till det. Det finns en skön terapi i att få lov att vara dokumentärfilmare och prata om livsfrågor genom en berättelse och andra människor.

Vad ser du fram emot inför visningen på Tempo dokumentärfilmsfestival ikväll?

– Jag ser fram emot att se filmen tillsammans med en stor publik, att få känna in vad de känner när de möter de här två kvinnorna och hur de relaterar till sina egna liv. Att få sitta i publiken och höra reaktionerna, suckarna, snyftningar, skratten, andningen. För mig är det den stora upplevelsen som kommer att förändra mitt sätt att se på filmen.

– Det är en stark film och jag hoppas att den kan nå en hyggligt stor publik. Vi har ett hantverkskunnande i Sverige och Norden som gör att många, inklusive min film, är värda en stor biopublik. Men den här biografupplevelsen har försvunnit under pandemin och den vill vi verkligen väcka liv i igen. Det finns ett möte i en biosalong som jag tycker är speciell och värd att värna om. Alla kommer från olika håll och har en slags gemensam upplevelse av filmen. Så jag hoppas att folk har behov av att komma ut och göra saker tillsammans med andra nu.

Namn: Magnus Gertten
Ålder: 68 år
Bor: Malmö
Född: Malmö
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Nyheter

0 0kr