Helgporträttet: “Gruppen migranter har i princip blivit kriminaliserad”

BOKSLÄPP. “Jag skriver det jag vill men är intresserad av det politiska. Jag kan också skriva texter som bara utgår från mig själv men det känns ointressant för mig att andra ska läsa”, säger Burcu Sahin som är aktuell med diktsamlingen Blodbok.

Du har nyligen utkommit med Blodbok, en diktsamling som undersöker Sveriges koloniala och rasistiska historia. Hur skulle du beskriva den?

– Den beskrivningen stämmer. Det låter väldigt anspråksfullt, men jag har väl också gjort stora anspråk i den här boken. Att vara barn till migranter kommer med en massa föreställningar och de föreställningarna har en historia. Om jag ska utgå från mig själv och hur det politiska samtalet sett ut i Sverige de senaste åren, där gruppen migranter i princip har blivit kriminaliserad. Den här boken vill undersöka språk och bilder som har konstruerats under väldigt lång tid som har med rasism och kolonialism att göra, genom experimentella former av poesi.

– Det finns även mindre beståndsdelar, hur klass och ras hänger ihop eller hur det hänger ihop med klimatfrågan. Min utgångspunkt var att visa på hur vår tids stora politiska frågor hänger samman med vårt ekonomiska system och den massförstörelse det ger upphov till. Ur all rikedom finns det en konstant produktion av fattigdom, exploatering och förstörelse.

Boken består av tre delar, varav den mittersta är skriven med avstamp i texter från rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala, där du spenderat mycket tid vad jag förstår. Vad har du fått syn på?

– Väl där överväldigades jag av mängden material och av att möta all propaganda, den ideologi och vetenskap som arkivet försöker upprätta bygger på väldigt starka antaganden. Den politiska samtiden aktualiserade för mig att komma dit, jag tänkte att jag skulle förstå något om de offentliga samtalen. Kriminalitet har varit en stor fråga i valrörelsen och är det fortfarande, det är också en av huvudpunkterna som presenterats i Tidöavtalet. I arkivet läste jag att det hade att göra med det klassamhälle som vuxit fram i Sverige under 20- och 30-talet, med industrialisering och urbanisering, där sättet att hantera människor som levde på ett icke önskvärt sätt var att både patologisera och att kriminalisera deras beteenden. Fortsättningen av det rasbiologiska institutets lobbyverksamhet var också de rashygieniska sällskapens metod, som både skulle främja positiva egenskaper hos de man ansåg besitta dem eller sterilisera människor.

– Jag insåg också att det hela tiden är på arkivets premisser man får tillgång till den här historien, allting som finns bevarat är sammanställt av arkivet självt. Och sanningen om den här tiden i historien enligt institutet är den vita rasens utdöende och hot på grund av migration och degenerering hos befolkningen. Att möta den fiktionen fick mig att kunna fortsätta fiktionalisera.

Hur har du gjort för att göra det, överföra materialet till poesins form?

– Bara genren poesi lägger upp för att kunna ta sig ganska stora friheter. Jag har gjort på lite olika sätt. En svit, Nemesis Divina, är en större textstöld där jag helt och hållet har använt mig av text från en annan författare och arbetat genom att radera delar för att skapa en ny dikt. I andra delar är det inte lika metodiskt, Arkivet är en mer essäistisk text där det finns ett jag, någon att vara med på den här platsen. Jaget börjar även fantisera om vad som skulle kunna ha skett i relation till vad som faktiskt hände. På det sättet är det inte en ren historia, på samma sätt som arkivet är en konstruktion av rasbiologer så sker läsningen av det också med en viss blick eller subjektivitet.

Vilka andra kopplingar mellan Sveriges koloniala historia och det politiska läge vi har idag har du tänkt på i skrivandet?

– Jag tror att en väldigt tydlig parallell är hur arbetarklassen, de fattiga eller de som har minst i samhället blir syndabockar för ett samhälle som har eroderat, i princip. I dagsläget sammanfaller migrationsgruppen med dem. Även om det också finns en vit arbetarklass i Sverige så är det den gruppen av migranter som har blivit ansvarig. Den parallellen finns även i 20- och 30-talets Sverige.

Du skriver även om naturens renhet och om exploateringen av mark, hur kopplar du det till rasbiologin?

– Själva utgångspunkten hade med det att göra. Att kalla någonting natur och att tillskriva det vissa egenskaper som primitivt, ursprungligt, oberäkneligt, allt möjligt som finns i en idéhistorisk eller filosofisk tradition. Det var en förenande punkt i hur både marken och människorna kunde antingen förslavas eller exploateras och att det koloniala projektet går hand i hand med det ekonomiska, kapitalistiska, expansiva, som handlar om att utvinna råvaror och göra vinst på dem. Det har ju framförallt drabbat urfolk världen över, i Sverige inte minst genom vattenenergin eller gruvdriften där storföretag har etablerat sig på samisk mark och förstört den, utöver den assimileringspolitik som staten har fört. De tankarna om naturen som ett ideologiskt arv återspeglar vår tid och den klimatkris vi befinner oss i.

Hur kom det sig att du började skriva den här boken just nu?

– Det är svårt att säga varför man gör som man gör. Oftast när jag är i början av en text eller ett projekt så är det ganska intuitivt, det som kommer fram är det som blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet. Jag är inte den som har en plan från början och sedan genomför den planen, utan det är en rörelse fram och tillbaka mellan att låta intuitionen styra, det omedvetna eller det som inte är formulerat, och att sedan under processens gång försöka upprätta distans eller en viss kritik för att kunna arbeta vidare.

– Varför jag fortsatte skriva var också för att jag blev väldigt intresserad av arkivet, inte bara av det rasbiologiska utan av alla möjliga. Jag började läsa teori kring arkiv, olika filosofiska texter, andra konstverk och alla möjliga olika sätt att närma sig arkivet som historia, plats och minne. 

Vad är det som gör att du dras till just poesin som form?

– Det finns så mycket. Poesin är en så gammal tradition som har utövats av människor runtom i hela världen, och därför finns det många olika sätt att tänka kring vad poesi är, vilket gör den till en väldigt öppen genre. Det finns många olika poetiska modus, språk och former tillgängliga för den som är intresserade av att läsa och skriva poesi. Det är även mycket som inte finns i den svenska traditionen, vilket ger möjlighet att tillföra någonting. Men varför jag dras till poesin är både att den kan vara väldigt sönderslagen, fragmentarisk och abstrakt, och samtidigt säga otroligt mycket och tala till någonting i en som man inte ens visste fanns.

Vad syftar titeln till, Blodbok?

– Det konkreta är att det är en bok, men den abstrakta förståelsen är att blodet har att göra med de liv som spillts och gått förlorade. Men under vägen har jag även fått andra associationer, till exempel att det blodet inte bara har spillts utan också har fortsatt pumpa och gett liv. Det finns även kopplingar till Vitboken, en text där man gör upp med sin historia som institution eller parti, som SD:s vitbok.

– För mig handlar det framförallt om trädet blodbok. Det har funnits med från början, i den allra första dikten jag skrev. Jag tycker om att det finns en väldigt bokstavlig förståelse, något materiellt. Det har även med botaniken att göra och kopplingen mellan rasbiologi, botanik och zoologi som fanns rent vetenskapligt och genom Linné. Han namngav i princip allt som fanns, trädet är naturen och kan kopplas till det våld det innebär att benämna någonting som naturligt.

Din diktbok och debut Broderier, som tilldelades Katapultpriset, handlade om migration och arv på ett mer inzoomat plan. Hur relaterar du själv till ämnena du berör?

– Folk säger ofta att de inte vill behöva vara en representant för en grupp eller ta sig an stora politiska frågor, bara för att man själv exempelvis är barn till migranter. Det kan finnas den förväntan. För min del går det inte att separera. Jag skriver det jag vill men är intresserad av det politiska. Jag kan också skriva texter som bara utgår från mig själv men det känns ointressant för mig att andra ska läsa. Det finns en skillnad mellan att skriva och att publicera.

Har du någon förhoppning kring läsningen av Blodbok ska kunna ge för effekt?

– Jag har inte så höga förväntningar. På ett sätt går den inte på djupet av något, det finns väldigt många detaljer som jag stött på under researcharbetet i arkivet som jag tänkt skulle kunna bli ett verk i sig, till exempel tvångsarbetsanstalten i Landskrona eller Sveriges slavskepp. Jag tänker att den här boken är en av många andra och förhoppningsvis kan den vara någonting att ta avstamp i, oavsett om man är kritisk eller hänförd. Det finns så mycket i den svenska litteraturen som inte har skrivits än, som fortfarande är ouppklarat och osagt.