VINYL. Äntligen torsdag – dax för ärtor och punsch samt Veckans vax! Och Wagner… Jesper Nordström lyssnar på den tyske tonsättarens musik och blir en smula fundersam.
Förutom att det känns så härligt pretentiöst att säga att man lyssnar på Wagner via sovjetisk-japansk vinyl fick den här skivan mig att fatta hur en entusiast när det gäller engelska sportbilar kan upprätthålla en livslögn. Här stod jag och tvättade med destillerat vatten och sprit och dyra vätskor för få ner knastret och längtade i hemlighet efter en CD. På samma sätt som Morgan-ägaren längtar till en steril och fungerande Nissan.
Nå, så kör vi då skivan, med Mravinskij som dirigent, relativt fri från sprak och möts av ett potpurri av de mest kända passagerna ur Wagners oeuvre och jag tackar för att valkyriornas ritt kommer sist för det utgör, i mitt tycke, något av det sämsta hos Wagner. Det är mäktigt och överdrivet och svulstigt.
Nej, hellre då de lyriska men ändå mörka partierna av Tannhäuser.
Det är tydligt att jag inte kan förhålla mig intellektualiserande analytiskt till den här musiken. Detta att skriva om Wagner är som att recensera ett julbord på ett skånskt gästis. Det är som titeln på Edward Bloms bok från 2013 Allting gott och alldeles för mycket.
Men en sak står jag ändå för och det är att det här gör sig bäst i små portioner. Att få en rejäl snabb kick av en mäktig melodi istället för att sitta typ sexton timmar genom en opera så mäktig och tysk att det bara blir parodi på sig själv. Vi vet ju också hur det var med Wagner i politiskt avseende (minst sagt kontroversiell) så fem-sju minuter här och där räcker i min bok. Som Woody Allen sa ”I just can’t listen to any more Wagner, you know…I’m starting to get the urge to conquer Poland.”
I allvarets namn är lyssnandet av denna skiva en för mig pliktmässig form av allmänbildning. Som musikfantast förväntas man att ha hört Wagner, punkt slut. Så passa på att göra det här!
Men om det gäller behov av rysningar i nacken, hårdare hjärtslag, fuktiga ögon och andra sådana starka känslor traditionellt kopplade till den här sortens smäktande 1800-talsmusik så väljer jag alltid Anton Bruckner i stället.
jesper.nordstrom@opulens.se
