VINYL. Det är fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström dyker djupt ner i skivbackarna och letar fram syntmusik från en tid då denna skulle visa vägen till framtiden, även i kommunistiska stater.
1957 grundades en “orkester för elektroakustiska instrument” på order av Kreml. Den leddes av samme kapellmästare i flera decennier. Så här kunde det låta. Detta för att högsta Sovjet insett att det efter Stalins död var läge att i någon mån närma sig väst. Men det hela var också ett led i ett slags statustävling, i samma anda som att Sputnik sköts ut i rymden. Långt innan vår tid med Casio-syntar och små roliga appar som ger ljud ifrån sig, var den elektroniska musiken till mångt och mycket en materialsport där det gällde att visa upp en högteknologisk front.
Syntmusiken blev ett slags kulturell rymdkapplöpning där öst ville visa upp sig. Ett annat exempel var den stora kolossen, som enkelt uttryckt var ett monstrum där man i en sorts trögflytande pasta ritade in ljudvågorna och sedan tolkade maskinen detta till ljud. En innovation som användes i soundtracket till Tarkovskijs film Solaris.
Det fanns även en tanke om att den elektroakustiska musiken var nästa logiska steg i utvecklingen. Ett steg vidare utifrån den tradition av ganska kärv, stundtals helt atonal musik, som burits upp av namn som Stravinskij och Sjostakovitj. Så manegen var krattad för electronica från väst att göra entré i öst, och jag ska göra några nedslag i mina skivbackar apropå detta.
Först av allt får jag tag i Tangerine Dreams första spelning i Östberlin 1983, här på så kallad white label. Just det begreppet kan man skriva en egen text om, men kort sagt handlar det ofta om inofficiella skivor och rena piratkopior. I Tangerine Dreams fall inte sällan konserter, då de hade som princip att aldrig basera sina spelningar på album utan istället presentera helt nytt material, ibland anpassat till lokalens akustik och stämning som ett slags Gesamtkunstwerk. Föga förvånande är det den gruppen i världen som näst efter Grateful Dead har blivit mest piratinspelad och rippad. Musiken är väl …så där. I detta exempel från 1981 anser jag att deras guldålder redan är över, och att det börjat låta väldigt strömlinjeformat och cheezy.
Nej, hellre då Jean-Michel Jarres Concerts in China, här på den mest ovanliga utgåvan med medföljande klistermärke och video, i det numera gubbstämplade formatet VHS. Jarre har varit en rätt tystlåten typ, som inte pratar för mycket om sina verk, men runt detta blev han talför och la ut texten i långa suckande ordalag: om hur enorma kulturkrockar det var att få inresetillstånd, hela det politiska spelet och krocken mellan öst och väst. Här är det tydligt att han körde samma retorik som i Sovjet: Det här är sofistikerad konstmusik som visar att ni följer med i tiden, att Kina är ett progressivt land.
Men kärnan i det hela är att det definitivt inte innehöll något kontroversiellt i politiskt avseende, utan serverades som ”ren och fin” konstmusik.
jesper.nordstrom@opulens.se
