VINYL. Jesper Nordström förklarar begreppet ”ful-tyskt” och presenterar den tyske kultartisten Heino, som förmodligen inte är lika känd i Sverige som i sitt hemland.
Camp är ett tydligt inslag i samtida populärkultur.
Trogna följare av den här serien vet att jag har en och annan hipp och dyr tysk vinyl i samlingen, men till mitt försvar vill jag säga att de inhandlades innan krautrock blev plågsamt inne och det var innan Sonic Youth och Björk namedroppade Can och Neu! och därmed gjorde att jag kunde sätta både en och två nollor efter inköpspriset. Så är det med allt, hur saker värderas bestäms av vad digniteter anser. Kort sagt svär jag mig fri från anklagelsen att vara en trendputte som bara köper det som är dyrt och inne.
Men så finns det en annan sektion som jag vågar lova aldrig kommer räknas till det som är dyrt och fisförnämt. Det rör sig om något som inte ens den mest germanofile trabanthipster kommer att slanta upp för. Vad är det då fråga om? Jo, vad som inom skivsamlarkretsar börjat kallas ”ful-tyskt”. Vi snackar ompa-ompa, dålig tunn, sladdrig vinyl, kristen schlager från DDR, Boney M och annat som bevisar att tyskar inte bara är bäst, ibland är de så sämst att det blir camp.
För att logga in behöver du en prenumeration på Premium.
jesper.nordstrom@opulens.se
