VINYL. Jesper Nordström förklarar begreppet ”ful-tyskt” och presenterar den tyske kultartisten Heino, som förmodligen inte är lika känd i Sverige som i sitt hemland.
Camp är ett tydligt inslag i samtida populärkultur.
Trogna följare av den här serien vet att jag har en och annan hipp och dyr tysk vinyl i samlingen, men till mitt försvar vill jag säga att de inhandlades innan krautrock blev plågsamt inne och det var innan Sonic Youth och Björk namedroppade Can och Neu! och därmed gjorde att jag kunde sätta både en och två nollor efter inköpspriset. Så är det med allt, hur saker värderas bestäms av vad digniteter anser. Kort sagt svär jag mig fri från anklagelsen att vara en trendputte som bara köper det som är dyrt och inne.
Men så finns det en annan sektion som jag vågar lova aldrig kommer räknas till det som är dyrt och fisförnämt. Det rör sig om något som inte ens den mest germanofile trabanthipster kommer att slanta upp för. Vad är det då fråga om? Jo, vad som inom skivsamlarkretsar börjat kallas ”ful-tyskt”. Vi snackar ompa-ompa, dålig tunn, sladdrig vinyl, kristen schlager från DDR, Boney M och annat som bevisar att tyskar inte bara är bäst, ibland är de så sämst att det blir camp.
Bland det som torde var mest camp finns Heino, född 1938 som Heinz Georg Kramm, och han förvaltar det lite svåröversättliga begreppet volkslieder. Allsång är inte ett helt täckande begrepp, då sångerna ofta är hämtade ur scoutrörelsens och wandervögelrörelsens sångböcker. Under det stingsliga och politiskt känsliga 70-talet fick han i musikpressen klä skott för att han tog upp visor som tidigare fallit nazisternas flåshurtiga friluftsdyrkare på läppen. Fast Heino har en bred repertoar. Lyssna till exempel på det här.
Man kan spekulera i varför det finns en sådan stor visskatt som närmast alla i Tyskland har kunskap om, och en förklaring tror jag är att varje delstat och landsända haft sin teater, sin kör, sitt folkliga kulturintresse till skillnad från exempelvis det väldigt centralistiska Frankrike där lite tillspetsat det mesta snurrat runt Versailles och Paris. I Tyskland däremot, finns ett slags undervegetation av folklig kollektivistisk kultur som odlats på bygdegårdar och sommarfestivaler i generationer.
Man kan säga att när muren föll och det ironiska 90-talet inföll så fick Heino en nystart och började odla myten och spela rollen som sig själv på ett smart sätt. Du kan se ett exempel på Heino i en uppdaterad version av sig själv här.
Numera får man betrakta honom som ett slags jovialisk milt självironisk ikon som ibland sjunger en Rammsteincover och till och med en Kraftwerkcover, utöver det material han blivit känd för. På det viset har Heino bevarat sitt varumärke, som går ut på att han tar upp och förvaltar den tyska sångskatten utan att skriva något själv. På sätt och vis är Heino också som en Owe Thörnqvist som varit med så länge att han kan unna sig göra vad som helst som ett slags hipp gubbe.
jesper.nordstrom@opulens.se
