Veckans vax: Bebop på slitstark vinyl

Musik/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens.

VINYL. Den här fredagen berättar Jesper Nordström om ett jazzfynd. Det handlar om bebop och en svenskättad amerikan.

 

Ibland bränner det till i tummen, pek- och ringfingret, de tre man använder till bläddra, bläddra och åter bläddra bland LP-skivor i läskbackar.

Den här gången brände det till inför Don Fagerquist Octet en monoutgåva av ett skivbolag som bara existerade 1957-1962.

Detta visste jag inte där och då, det var bara något som avväpnade mig, omslaget med all sin charm och typiska bebop-estetik, formgiven av Bill Box. Någon dag innan hade jag hört radioteater med uppläsning av Pär Rådströms charmiga text om Kurt ”Slam” Arpenryd, en disträ yngling som jobbar på radioaffär men bara kan prata jazz, jazz, jazz… En man som var ”all gone” i märkliga rytmer och synkoperingar.

Sedan att en svenskättling spelat in en skiva i USA i jazzens guldålder väckte också nyfikenhet. Det är ett faktum att Sverige var en oas för jazzens stora. Charlie Parker blev rörd till tårar när han för en gångs skull inte mötte rasism och kass attityd hos klubbägare. John Coltrane lär ha gått andlöst tyst över Västerbron en morgon och på plats skrivit Dear Old Stockholm.

Hur det förhåller sig på andra hållet var väl ett skäl att köpa vaxet, att utforska en svensk i Amerika.

Musikaliskt var albumet allt jag önskat: den perfekta balansen mellan melodi, improvisation och en snärt ton. Don Fagerquist är verkligen ett glömt namn, i alla fall om vi jämför med Lars Gullin, Bernt Rosengren och andra stapelvaror inom svensk jazz.

Men också som ett rent objekt visade sig skivan vara extraordinär. Mode Records uppfann en ny vinylblandning som visade sig stå emot slitage mycket längre, det är helt enkelt mindre knaster, och skivbolaget pressade även sina skivor med en patenterad fläns i utkant för att nålen inte skulle åka av om man slarvade med att sänka tonarmen.

Jag är för övrigt övertygad om att alla står i tacksamhetsskuld till omslagsdesignern Bill Box.

Under efterkrigstiden hade amerikanska serie- och skämtteckningar en svacka, i alla fall i jämförelse med guldåldern i mellankrigstiden. Bill Box fick improvisera och skapa nya produkter. Något som resulterade i de där dubbelvikta höga smala födelsedagskorten med en skämtsam punchline när man väl viker ut dem, till exempel ”50 är ingen ålder… men här är ett frikort till en kotknackare”. Box originalteckningar byter ägare för fantasibelopp på Ebay.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur