Scenaktuella Aida: ”Jag är indieartist”

Musik/Kultur
Aida Jarabbi (foto: Miki Anagrius)

INTERVJU. Var hör man hemma när man blandar Karin Boye med iranska Forough Farrokhzad, och poesin kommer ut i egna tonsättningar med drag av fransk chanson? Thomas Wihlman träffar sångerskan Aida Jabbari, scenaktuell i Avgång 23.12 på Scalateatern i Stockholm.

 

 

I min inbox och brevlåda trillar det ner pressreleaser och cd-skivor, som vida överstiger det skrivutrymme som finns i min kalender för sådant. Det blir alltså ett subjektivt urval, som blir föremål för recension och i enstaka fall för en intervju.

Men, av det jag kan överblicka så här långt för 2019, så är det Aida Jabbaris album Röst är det som återstår som gjort mest avtryck hos mig. Lysande skrev jag i min recension, överväldigande skrev en kollega. Efter min recension har jag ofta känt ett behov av att vända åter till albumet, jag har dessutom sett Aida på scen i kritikerrosade Avgång 23.12 och jag har lyssnat på och samtalat med henne vid en soundcheck eller Open Stage inför några kommande spelningar.

Jag är fortfarande tagen av denna artist, hon är som en sällsynt fågel från sydligare nejder som stannat kvar i vår karga nord.

– Jag vet inte riktigt var jag passar in säger Aida. Vilken scen passar den musik som jag gör? Nu blev det Stallet men det var nog inte självklart.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Alltså, på något sätt ska det passa in i mallen. Men vad om man är en gränsöverskridande artist, var hör man hemma när man blandar kvinnliga poeter, Karin Boye från Sverige med iranska Forough Farrokhzad, och poesin kommer ut med en kraftfull stämma och i egna tonsättningar med drag av fransk chanson?

Ja, det där med fransk chanson. Hon håller med mig om att den finns där.

– Jo, jag älskar den musiken. Och inte minst i svenska översättningar, som Lars Forssells Jag står här på ett torg av Boris Vian.

Kanske vi ska vandra vidare när det gäller inspirationskällorna. Någon skribent föreslår jazz, visa, pop, klassiskt, folkmusik. Annat pekar mot Whitney Houston och Kate Bush. Aida säger själv, om poesin, om Boye och Farrokhzad, i tidningen Musikindustrin:

– Trots att jag lever i en helt annan tid, så berörs jag av samma allmänmänskliga fenomen som de gjorde och dessa talar till oss över kulturella gränslinjer. Detta att följa sitt kall, kärleken, mening och frigöra sig från konventioner och söka sann frihet trots svåra omständigheter.

Gränslinjer, ja. Aida är född i Sverige, av iranska föräldrar som kom till Sverige på 1980-talet. Just nu är hon alltså scenaktuell i Avgång 23.12 på Scalateatern i Stockholm, och pjäsen tar upp en annan gränslinje, den mellan liv och död. Dessutom får hon tillfälle att prata lite persiska, för vilket språk talar man egentligen när man passerat linjen och möter människor med olika bakgrund (för att inte skrämma bort någon: pjäsen är på svenska)?

Har det iranska betytt något för henne musikaliskt?

– Äldre musik lyssnar jag på, den är förstås lite speciell med kvartstoner och sådant. Monica Zetterlund blev ju kritiserad för att sjunga surt, när det kanske egentligen handlade om ett uttryck som vi i Sverige inte är vana vid.

Att det råder scenförbud för iranska kvinnor, om de inte uppträder för en rent kvinnlig publik, och att kreativiteten kan strypas av den omfattande censuren, gör situationen naturligtvis också problematisk för den moderna musiken, blir min reflektion.

I Aidas familj och i släkten har det alltid funnits mycket musik, inte minst den äldre musiken från Iran. Inte konstigt att hon tidigt började sjunga och spela piano, och att Aida sedan gick studiomusikerutbildning och hamnade på Musicians Institute i Los Angeles. Men, innan musiken blir ett heltidsjobb är det bra att ha något att falla tillbaka på. Så arbetsterapeututbildning, med jobb inom psykiatrin, har det också hunnit att bli. Men denna dag, när vi ses, står hon på scen i Sverige, med en kraftfull röst och med ett pianospel som går från subtilt och känsligt till överväldigande explosion, och testar låtarna publikt inför kommande framträdanden.

– Jag är indieartist, konstaterar Aida. Allt, nåja nästan, gör jag själv. Lite hjälp har alltså funnits, till exempel med att få pressmeddelanden skrivna och distribuerade.

Precis som det är för en mycket stor del av den svenska artistkåren, de som inte är knutna till musikjättarna, tänker jag.

Det är tufft och arbetsamt men det finns ett intresse för det hon gör. Uppdragen blir fler, media uppmärksammar henne mer. Rollen i Avgång 23.12, som mamman Dorota, fick hon fin kritik för av Dan Backman i SvD, och pjäsen spelas ytterligare några gånger i oktober och november.

Konserter finns också  planerade. Under våren Göteborg, Sundsvall, Sollefteå. Scenkonst Sörmland under sommaren. I planerna ingår att albumets material under 2020  ska utgöra del av en föreställning där musiken kombineras med inslag av teater och eller recitation. Kanske Victoriateatern i Malmö, säger jag? En scen som har ett stort varierat utbud, där man inte räds någon sorts artisteri. Och där artisten blir väl omhändertagen, som på Stallet.

På vägen hem nynnar jag på Stjärnorna, Aidas tonsättning av Karin Boyes dikt. Jag har lämnat Stallets lilla konsertlokal och jag tänker Paris. Olympia. Chanson. En hänförd publik på två tusen personer. Fransmän, iranier och en och annan svensk turist. Vian och Ferré på originalspråket. Boye och Farrokhzad på franska. Drömma kan man. Aida är realist, det framgår av vårt samtal. Hur långt lysande musikalitet, lyhördhet och energi bär, det visar sig.

THOMAS WIHLMAN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen