LYRIK. Lis Lovén har läst diktboken ”Teshne”, av Nioosha Shams, och tycker att dikterna lämnar en del övrigt att önska.
Teshne av Nioosha Shams
Nirstedt/litteratur
Det är dikter jag läser, därom tvekar jag ej. Men därifrån tror jag nog att min analys haltar. Vad är det mer än så? Hur ska jag läsa för att bo in mig i de här orden? Det är klart, dikt i sig brukar vara svårt, men jag kan känna in att Nioosha Shams tillhör det moderna eller postmoderna lägret. Hon är ju ännu så ung.
Titeln ”Teshne”, har jag läst, betyder visst begär eller törst på persiska. Men för mig tycks detta begär vara krångligt, rent av dubbelbottnat, ja svårt på så sätt att något annat tränger sig på.
Detta något är svårt att få in mellan raderna och ändå lyser en modern, kanske postmodern verklighet igenom.
Det är inte lika hett i dikterna som det en gång var hos Erica Jong. Radikalismen har ett förändrat uttryck vid jämförelse med 70-talet.
Jag känner nog ändå att Shams ännu är lite för ung och ofärdig.
Det svenska språket, det menar Shams själv, är hennes fattigaste språk. Och begär kräver mer för att hetta till på allvar än att försöka sopa in erotiken under stulna uttryck.
Jag säger inte att Shams är obegåvad. Inte alls. Hon har talang, men känns ofärdig och behöver gräva sig in djupare i svenskan för att låta mer av det persiska korsbefruktas i dikten.
Jag skulle inte bli illa till mods om hon utvecklade sin kritik mot det torra i svenskheten. Då tror jag att hon skulle lyckas med att tända en mer övertygande eld.
info@opulens.se
