SKANDAL. En liten skandal i Karlsruhe och globalisering von oben i Donaueschingen. Andreas Engström skriver om den samtida musikens ambitioner om global mångfald.
En mindre skandal inom ljudkonstvärlden inträffade härom dagen. Det New York-baserade konstnärsparet Mendi & Keith Obadike valde att avböja ett hedersomnämnande till Giga-Herz-priset, vilket delas ut av ZKM Center for Art and Media i Karlsruhe. Anledningen var att en representant för ZKM under genrepet för prisceremonin sa att juryn hade valt mellan kvalitet och mångfald, och även understrukit bredden bland ansökningarna och som exempel nämnt kvinnor och POC (people of color). Konstnärsparet bestämde sig på studs för att inte mottaga priset och menade att uttalandet visar på en ”gammaldags och felaktig motsättning” och att ZKM vare sig är lämpliga eller har kompetens att handhava priser som riktar sig till den globala konstvärlden.
Reaktionen från konstnärsparet är fullt förståelig. Den person på ZKM som fällde yttrandet märkte säkert redan på inandningen hur fel det lät och var sagt. För det var väl knappast så de menade. Snarare anser man nog att mångfald är viktigt, rent av det viktigaste. Och att det inte står i motsättning till kvalitet. Så brukar det nämligen låta och så brukar man också mena. Nu fick Mendi & Keith Obadike kastat i sina ansikten att deras pris var mindre värt än om de varit vita. Och det är de inte. Paret är US-amerikaner med igbo-nigeriansk härkomst.
Verket de skulle prisas för heter Fit (the Battle of Jericho), och är en flerkanalig ljudinstallation som bygger på afroamerikanska spirituals från 1930-talet. Precis som en stor omfattning av deras produktion berör verket frågor om ras och amerikansk historia. Är ZKM kompetenta nog att ta ställning till verkshöjden i detta?
För en dryg månad sen firade en av de viktigaste festivalerna för samtidsmusik, Donaueschinger Musiktage, 100 år. Detta gjordes under konceptet ”Donaueschingen Global”. I korthet innebar detta att man skickat ut några kuratorer för att hitta musik till festivalen från konstnärer på platser som annars inte brukar vara representerade på festivalen. Resultatet av detta ambitiösa och påkostade projekt var ytterst tveksamt.
Det globala perspektivet var mest en fernissa och var inte förankrat vare sig estetiskt eller kulturellt
Med förbehållet att jag nog inte är helt representativ ens för samtidsmusikens allmänhet, kan jag notera att flera av dem som engagerades också tidigare framträtt för en centraleuropeisk publik och jag var själv bekant med flera av konstnärskapen. Trots att man skickat en asiat till Asien, en egyptier till Mellanöstern osv lyckades man alltså inte vidga vyerna mer än så. Men värre var att det med några få undantag rörde sig om verk som inte höll kvalitativt. Samtidigt fylldes merparten av programmet av nya verk av the usual suspects av europeiska tonsättare.
Det globala perspektivet var mest en fernissa och var inte förankrat vare sig estetiskt eller kulturellt. I ljuset av varandra framstod därför både det globala programmet och övrigt program som ytterst provinsiella – naivt tänkt globalism kombinerat med inskränkt kvalitetstänkande. En dryg månad innan debaclet på ZKM gör alltså en annan av Tysklands ärevördiga institutioner samma misstag och vidgar Mendi & Keith Obadikes kritik av ZKM till något allmängiltigt: Det saknas kompetens att bedöma den globala konstmusiken.
Det står klart att det skett ett uppvaknande från de stora institutionerna. Det är naturligtvis bra. Det konkreta arbetet med mångfaldsfrågor och att man faktiskt betraktar konst- och musikvärlden som verkligt global kan i sin tur leda till nyttiga perspektivförskjutningar och omvärderingar som tillför energi och vitalitet. Men det är ett plötsligt och yrvaket uppvaknande, vilket de två exemplen ovan visar. Nu är det dock inte institutionerna som går i bräschen.
På den fria scenen inte bara arbetar man sedan länge med mångfald och inkludering, det sker utifrån ett betydligt mer pluralistiskt perspektiv där mångfald inte främst handlar om land, region och hudfärg. I grunden tror jag att man lite paradoxalt bör betrakta ”det globala perspektivet” som förlegat. Konsten är global, frågan är vad vi gör med det faktumet?
andreas.engstrom@opulens.se
