CORONAKULTUR. Hur påverkar pandemin samtidsmusikens uttryck? Andreas Engström berättar om kreativt skapande i skuggan av konserthusens livestreamade klassiska konserter.
Knappast någon med internetförbindelse lär undgått att se hur livebaserad kultur sedan pandemins utbrott flyttat ut på nätet. Det började med att operahusen lade upp inspelningar från arkiven varpå, när publikrestriktionerna visade sig komma att bli långvariga, många konserthus fortsatte enligt säsongsprogrammen men inför tomma läktare med livestreaming till en dislokaliserad publik.
Konsert- och operahusen har fått mycket uppmärksamhet och hyllats för sitt sätt att göra musiken tillgänglig. Men som livekultur betraktat rör det sig knappast om annat än ett substitut där vi som publik sällan kan skilja live från det redan inspelade. Onlinemusik kan trots allt inte ersätta den sociala, kollektiva och fysiska upplevelsen av ett konsertbesök. Vi är många som uppskattar ansträngningarna, men den konstnärliga kreativiteten får man söka på annat håll än inom mainstream(ad) klassisk konstmusik.
Snarare är det inom samtidsmusiken det skapas kreativ pandemikonst, med en nätbaserad musik som bygger på andra produktionsförhållanden och som varken är en svagare version av en konsertupplevelse eller motsvarar en inspelning.
Förutsättningarna har ju förändrats radikalt. Visserligen måste symfoniorkestrarna repetera och framföra musiken med decimerade stämmor och med större avstånd mellan musikerna. Men processen för tillblivelsen av ett nyskrivet stycke sker på helt andra sätt än motsvarande för ett klassiskt verk. Det sker ofta i nära samarbete med tonsättaren som ofta arbetar ”på plats” tillsammans med musikerna, där utforskandet av deras performativa kapaciteter gör att musikerna i någon mån ingår i ett slags instrument- och rekvisitauppsättning – som byggs från grunden. Den Berlinbaserade ensemblen Adapter är en av flera kreativa ensembler som tvingats förhålla sig till den nya situationen. Lösningen, berättar slagverkaren Matthias Engler, är tätare digital kontakt med tonsättare men också musikerna sinsemellan där ljudfiler skickas runt och bearbetas och överlagras med visst samspel live över nätet som därefter utvärderas. En musikalisk split-screen-workshop vars betydelse för det slutgiltiga resultatet nog är svår att överblicka.
Für uns. Für uns av tonsättarna Hannes Seidl och Julia Mihály från Frankfurt har den specifika situation vi befinner oss i som estetisk idé. Några korta stycken samt noter har ställts till olika interpreters förfogande. Efter att spelat in dem skickas de tillbaka till Seidl och Mihály som mixar filerna till en form av ”distanskör”. Styckena karakteriseras av lågmält flytande sångstämmor vilande på knasterelektronika med inside-piano och abstrakta videor. I ett stycke bryter fältinspelningar in – det låter som inspelat från en balkong, vilket väl är troligt – som i ett hugg tydliggör grundvalarna för verkets uppkomst: Världen finns där, men högst villkorad.
Genesis är ett real-life datorspel skapat av Hamburgbaserade tonsättaren Alexander Schubert och som har den digitala distansen som förutsättning. Under en vecka styr och interagerar publiken mänskliga avatarer, som består av skådespelare och musiker, bland annat från ensemblen Decoder. Tillsammans bygger de upp en multimedial värld där varje spår som deltagarna lämnar efter sig bildar en komponent i verket. Genesis har liknande strukturer som webbaserade datorspel och var planerad för Elbefilharmonin långt innan pandemin slog till. Därmed illustrerar verket något som sedan länge är tydligt inom den samtida konstmusiken. Att den inte bara följer den ständigt förändrade utvecklingen inom digitala kommunikationsformer utan många gånger också ligger steget före.
andreas.engstrom@opulens.se
