Fake concert! På Donaueschinger Musiktage iscensätts publikkulturen

Musik
Turbulens i konsertsalen. Bill Dietz med flera ställer sig i vägen för orkestern under framförandet av verket utan/med fingerad upphovsperson, något som upprörde delar av publiken som i sin tur protesterade. Foto: Andreas Engström.

APPLÅDER. ”Donaueschinger Musiktage är en av de viktigaste festivalerna för ny konstmusik och ett fäste för klassisk publikkultur – det som inte gillas buas ut,” skriver Andreas Engström.

En sekund efter det att dirigenten slagit av och luften vibrerar av tystnad bryter det ut, precis som väntat – ett massivt buande. Vi befinner oss i den lilla staden Donaueschingen mitt i Schwarzwald och har upplevt uruppförandet av den australiske tonsättarens Thomas Meadowcrofts The News in Music (Tabloid Lament) för orkester.

Det är skillnad mellan till exempel tysk, fransk och anglosaxisk estetik. Det lekfulla zappande mellan pastischer på vinjetter och schabloner från filmmusik samt kollaget av nyhetssändningar placerar detta verk i den anglosaxiska världen. Och nej, det går inte alltid hem här.

Donaueschinger Musiktage är en av de viktigaste festivalerna för ny konstmusik och ett fäste för klassisk publikkultur – det som inte gillas buas ut. Visslingar och rop i Donaueschingen fungerar som bekräftelser på att man vet vad man fått höra. Jag kände mig därför litet snopen när det kom till min kännedom att buandet skulle varit iscensatt av den amerikanske tonsättaren Bill Dietz. Nu visade det sig bara vara ett rykte.

Workshop och förberedelse för konsertintervention i Bill Dietz performance. Foto: Andreas Engström.

Men ett inte obefogat sådant. Dietz medverkade faktiskt med ett av festivalen beställt performance. Efter att lyssnat igenom samtliga radiosändningar av festivalens konserter, analyserat publikreaktionerna samt samlat material kring ”applådkulturen” så som den utvecklats från sent 1700-tal, komponerade Dietz ett antal publika manifestationer att framföras under och i anslutning till övriga verk. Publiken var också inbjuden till öppna workshops där man iscensatte olika uttryck ur denna receptionshistoria.

Applåder och dylikt är historiskt långt mer än blott spontana yttringar. Individer, grupper, ja hela klackar kunde engageras för att kommentera insatsen hos en orkester, dirigent eller en viss sångare. Aktionerna arvoderas olika beroende på vilket slags insats. Kulturen var som starkast under 1800-talet, men likväl något att ha i åtanken när man refererar till olika ”skandalsuccéer” också i modern tid.

Under festivalens konserter skedde saker utöver det vanliga. Blommor och konfetti regnade från taket, grupper rörde sig runt i lokalen, tysta och ljudliga interventioner. Därtill gavs ett ”uruppförande” av ett orkesterverk till vilket tonsättaren var ett fiktivt namn och där gränsen mellan ”vanligt” musikverk och intervention helt kom att lösas upp. Vid något tillfälle lyckades Dietz tillsammans med sina kollegor generera starka – uppriktiga, tror jag i alla fall – protestaktioner.

Bandet som tillsammans med Sydvästtyska radions symfoniorkester spelade Bernhard Langs DW 28 ”Loops for Davis”, ett av många stycken som möttes av jubel och inte av burop. Foto: Andreas Engström.

Men vad är äkta reaktioner och vad är falska? Det rådde en molande osäkerhet kring detta. Och vad säger våra förväntningar på publikreaktionerna och reaktionerna i sig om det estetiska? Bill Dietz sätt att kombinera reenactments av tidigare festivalverk och allmän receptionshistoria innebar att festivalen blev objektifierad och satt under lupp. Min reaktion på vad jag tror att den betalande eller den engagerade publiken kommer att göra och sen gör blir en del av min analys och sätt att förhålla mig till vad som framförs. Sammantaget var detta ett konkret exempel på det som inom främst teaterteori menas med performativitet och hur förståelsen av verken skapas i ett pågående nu.

Det är svårt att i musikaliska termer säga exakt vad som gjorde det, men jag insåg direkt att det var en väldigt fin linje som Thomas Meadowcroft trots all gick över och som fick mig att vara säker på att nu kommer det att buas! Frågan är hur jag uppfattat det om detta istället var en av dessa iscensatta reaktioner …

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen