Den elektroniska musikens diskreta komplexitet

Musik
Trio Catch spelar Martin Schüttlers stycke low poly rose. (Foto: Gundula Krause).

UTVIDNING. ”En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger”, skriver Andreas Engström.

Säger man kammarmusik tänker man kanske inte i första hand på sofistikerad elektronik. Men idag är det ofta precis vad det är frågan om, också om instrumenten i övrigt är klarinett, cello och piano. Och för att citera fritt ur minnet vad den tyska tonsättaren Martin Schüttler sa om sitt stycke low poly rose: ”Knappast något verk för ensemble jag skrivit under de senaste tjugo åren har inte inbegripit elektronik. Elektroniken skapar oordning och en form av smutsighet. För det rena är också det förutsägbara.”

Schüttlers verk spelades under föregående helg på en av Berlins största festivaler för samtida konstmusik, Ultraschall, som ges i regi av de två radiostationerna Deutschlandfunk Kultur och Kulturradio vom RBB. Det mesta här är kammarmusik – och ofta är den elektronisk i någon form: livelektronik, färdiginspelat, utvidgningar av kropp och instrument, avancerade programvaror och egenhändigt utvecklad lo-tech-apparatur. De elektroniska klangerna finns där. Ofta diskreta, men nödvändiga eftersom det rör sig om konstnärliga val.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

När GrauSchumacher Piano Duo spelade Brigitta Muntendorfs två verk Key of presence och Key of absence uppstod en spänning mellan den kulturhistoria som pianoklangen härbärgerar och de elektroniska utvidgningarna av det akustiska rummet. Med fingrar på tangenter och med sina egna kroppar triggades elektronik som gav den i sig avancerade pianosatsen en kalejdoskopisk nyans och visade den i en skev spegel. Sinnena förlorade sin skärpa. Eller rättare sagt, det skapades utrymme för reflektion då det handlade om motsatsen till extrovert och expressiv tillämpning av genomdigitaliserade uttrycksmedel.

Den avancerade elektronikens diskreta komplexitet var tema också i Kölngruppen Handwerks konsert. Flera av styckena rörde ett bestämt elektroniskt fenomen, undersökt genom datormusens rörelser eller mikrofonernas kontakt med strömförande monitorer. Höjdpunkten var Cathy Van Ecks sagolika Wings där tre personer bar runt stora skärmar i en koreografi och så spelade upp en komposition genom att öppna och sluta rummet runt några påslagna förstärkare.

GrauSchumacher Piano Duo från konserten på Ultraschall. (Foto: Gundula Krause),

Musikjournalistiken är besatt av superlativ och det ”unika”. Inte minst när det gäller elektronisk musik. Då blir det väldigt futuristiskt och nyskapande. Allt, alla tänkbara ljud kan göras från en dator! Så har det låtit inom rockjournalistiken. Nu är det ju så att all den sofistikerade högteknologi som finns i popvärlden också tillämpas inom konstmusiken. Men det man gör när man talar om Beyoncés sound som ”avantgardistiskt” är att man förväxlar skicklighet med radikalism, blandar ihop graden av teknologiska möjligheter med det personliga – konstnärliga – valet av hur man tillämpar ett medium och en teknologi. En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger.

Litet av det är väl vad Martin Schüttlers stycke handlade om. När de formidabla musikerna i Hamburgbaserade Trio Catch (klarinett, cello, piano – och elektronik) släntrade in på scen och förstrött, litet frånvarande började meka litet med instrumenten fanns mycket riktigt elektroniken med. Det var dock återhållet och vilken ”roll” den spelade är oklart. En sak blev dock klar, åter handlade det om en tillämpning av en teknologi för att reta våra sinnen. Eller som Schüttler uttryckte det: ”Allt som sker under en normal konsert finns här, men litet otydligt och annan ordningsföljd och inte riktigt som det brukar vara.”

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen