OPERA. Det har kallats århundrades svenska operahändelse och det är på sätt och vis inte en överdrift. Malmöoperans uppsättning av Circus Days and Nights etablerar cirkusen som en radikal scenkonst, menar Andreas Engström.
På scen befinner sig Cirkus Cirkör, det svenska nycirkuskompaniet vars egensinniga mix av humor, uppdaterad rekvisita och nya former av halsbrytande akrobatik redan för ett par decennier sen gav dem ett signum. Till detta klingar musik av Philip Glass, som i det ”allmänna medvetandet” nog ses som en av de största tonsättarna det senaste halvseklet, inte minst genom sin insats inom operakonsten.
Dessa möts nu i Malmö i den nyskrivna operan Circus Days and Nights som till en början visas för det absurda antalet av åtta i publiken men som efter några föreställningar åtminstone tillåts ta in 50. Frågan är om de inte borde skjutit på premiären tills det åter är fritt att fylla salongerna? En tvådimensionell skärmbild och nog så bra ljudanläggning kan trots allt inte jämföras med känslan av att sitta i salongen och befinna sig mitt i händelsernas centrum.
Föreställningen streamas, såklart, och man inleder med att hälsa tittare över hela världen – ”många gånger fler än ni som sitter här” – välkomna. Publik har man i alla fall. Det här är inte första gången Cirkus Cirkör och Philip Glass möts. Redan 2016 i Folkoperans uppsättning av Satyagraha i Tilde Björfors regi intog cirkuskompaniet scenen. Då fick en färdig opera ny koreografi och regi. Nu är musiken skräddarsydd, liksom handling.
Cirkusen är här en metafor för såväl den nomadiskt sökande människan som för tillvarons cykliska förlopp
Philip Glass musik brukar kallas minimalism. Den bygger på upprepning av motiv och melodiska fraser eller arpeggion som augmenteras och diminueras, med bitvis dramatiska ackordbyten som genom sin repetition kan framstå som enkla. Detta är en musik som visat sig vara populär bland koreografer (se min krönika om Sasha Waltz In C från Berlin). Kanske är det för att den öppnar för möjligheten att låta många former av rörelser läggas i lager på lager. Satyagraha får sägas vara en opera med ett förhållandevis traditionellt händelseförlopp. Circus Days and Nights, även den i Tilde Björfors regi, har det inte. Snarare knyter den an till traditionen med koreografi till instrumental minimalism. Cirkusen är här en metafor för såväl den nomadiskt sökande människan som för tillvarons cykliska förlopp: Ett tält sätts upp på morgonen, man arbetar sig igenom dagen, föreställning på kvällen, sömn, man plockar ihop och drar vidare: Det är vad som sker under två timmars effektiv föreställningstid. Det byggs, förflyttas, monteras ned – allt är i konstant rörelse samtidigt som tiden är statisk och utvecklingen ickedramatisk. Sång, samtal, akrobatik – det uppstår aldrig några transportsträckor just för att man inte skyr just dessa.
Musiken känns igen, den bär Glass signum. Men den är ändå lite annorlunda denna gång. Den har fått viss ”lokalfärg” och det hörs att vi är på cirkus med dragspelets bärande roll. Blåsinstrument och trummor gör det ”minimalistiska” lite arkaiskt, avskalat och flamencokastanjetter förstärker lokalkoloriten. I Einstein on the Beach, operan från från 1976 som Glass komponerade i samarbete med bland annat regissören Robert Wilson, utforskades uppfattningen om kronologiskt tid där musik och rörelse utvecklade en nästan mekanistisk symbios. I Circus Days and Nights uppstår en mer frisläppt synkronicitet genom de osäkerhetsmoment som skapas av jonglörer och akrobater som svingar i trapetser och utför språng från gungbrädet under det att tonerna flödar i maklig, regelbunden puls. Musiken speglar en öppen form och vice versa.
Cirkus är en plats där musik, akrobatik, ljus, ljud, män, kvinnor möts under morgon, eftermiddag, kväll och natt. Detta är ledmotivet som uttalat återkommer och utspelar sig framför våra ögon i en cykel där allt går runt som i en evighetsmaskin, förblir detsamma men är i rörelse. När jag sluter ögonen kan jag tycka att detta knappast hör till Glass starkare verk rent musikaliskt. Men för en musikteaterföreställning eller ett allkonstverk som konstformen bör vara och ursprungligen var tänkt är det kongenialt. Musikens struktur möter cirkusens essens med fria nummer inom ramen för ett ständigt pågående som inleds med att solen går upp för att sen gå ned och upp igen. I Circus Days and Nights slås en bro över till den snart halvsekelsgamla Einstein on the Beach och den del av den moderna scenkonsten som fortsatt att utveckla vår uppfattning av tid och rum.
andreas.engstrom@opulens.se
