Skolans musikundervisning en viktig tillflykt

Musik
Foto: Pixabay.com

NYTTOTÄNKANDE. Musik och andra estetiska ämnen får ofta stryka på foten när man ska spara. Vi måste sluta att väga musikämnet mot andra skolämnen utifrån frågan om vad eleven måste kunna i sitt framtida liv, skriver Linda Bönström. 

Jag trevar försiktigt i minnet, grundskolans obligatoriska musikundervisning. Vad var det egentligen? Den fasansfulla skräcken inför blotta risken att bli tvungen att sjunga för klassen, eller nästan ännu värre dessa ständigt återkommande föreställningar som skulle hållas för släkt och familj. Att ensam vandra de tunga stegen uppför trapporna i den stora byggnaden där sexorna höll till för att komma till den lilla kammaren högst upp och där få erkänna att jag inte gjort min läxa särskilt väl. Var det någonsin värt det?

Estetiska ämnen är oftast de som får stryka på foten när man ska spara och när schemat är fullspäckat. Man rationaliserar utifrån nyttoteori: Hur många kommer någonsin att ha användning för akvarellmålning och fiolspel? Och mina stackars föräldrar, som tvingades ordna ett begagnat piano och baxa in åbäket i vardagsrummet medan mormor drömde om en framtida Robert Wells, en dröm som ganska snabbt visade sig helt utan grund. För redan då, för tjugofem år sedan, var det också så att föräldrar fick antingen köpa eller hyra de instrument som barnen skulle använda i den individuella undervisningen. Jag säger redan då eftersom ekonomiska förutsättningar i dag fortfarande är en aspekt av musikundervisningen, där både skolorna och eleverna drabbas. Kulturskolorna har fått axla mycket av den tynande musikundervisningen, men även här slår besparingar hårt och i det flesta fall tar man ut en avgift ut för deltagande.

Men återigen: Är musikundervisning ens viktigt? I stället för att se till framtida bruk måste vi se till den glädje som undervisningen ger många yngre. När det finns instrument som räcker till alla blir ofta motivationen större, ämnet är friare än många andra och det är just den där glädjen som vi måste värdera för att den kan omsättas på fler livsområden. Eleverna lär sig att sträva efter resultat på sina instrument och därmed blir framstegen stora eftersom kraven egentligen är rätt så lekfullt ställda.

Musikundervisningen måste dock moderniseras. Inget ont om den klassiska blockflöjten, men för att hålla kvar unga människors intresse måste man få in den tekniska utvecklingen kring hur musik produceras. Man behöver tillgång till exempelvis datorprogram för att utbilda i hur man kan mixa musik, något som i dag är väsentligt i musikbranschen och som faktiskt hör den yngre generationen till. Vi har även i samband med att fler kulturer möts i Sverige möjlighet att ta in nya influenser i musikämnet. För detta tror jag också att det skulle finnas intresse hos eleverna.

Musikundervisningen är ett viktigt ämne – under rätt förutsättningar. Vi måste sluta att väga musikämnet mot andra skolämnen utifrån frågan om vad eleven måste kunna i sitt framtida liv, för den diskussionen är inte givande. Musiken kan mycket väl få vara något som finns i stunden, en tillflykt undan den mer inrutade undervisningen på schemat. Barn och ungdomar ska känna lust att gå på lektionerna, något som jag själv tyvärr sällan hade i grundskolan. Men den dagen då jag på gitarr lyckades spela hela ”The House of the Rising Sun”, den klassiska blueslåten, kände jag den där glädjen. Jag kan inte spela i dag, men då var det stort.

LINDA BÖNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Musik

Gå till Toppen