Jag drömmer inte om musik

Musik

MOD. ”Gitarren ger mod, och man behöver en god dos av det för att våga såga något med gott samvete, mod att stå emot kåren, mod att stå emot fansen. Gitarren förankrar också ett ansvar i mig”, skriver Linda Bönström.

En del dagar undrar jag vad som driver en del av oss till att bli recensenter, detta ständiga tyckandet. Har vi egentligen något att säga? Skriver vi ens tillförande, som att de i andra änden köper plattor – eller vad vi nu må syssla med – med hjälp av vårt goda omdöme? Eller tvärt om, väljer presumtiva köpare bort något på grund av vad vi recensenter vresigt vräker ur oss timman innan deadline?

Jag har en vän, en mycket god vän, som har en överdådig skivsamling. Tusentals och åter tusentals skivor har funnits i hans ägo, skulle man se till det totala antalet genom hans liv tror jag att han kanske skulle bli förbluffad själv. Men bara kanske. Han lever med musiken som ingen annan jag känner och den här lördagsmorgonen funderar jag på vad som gör att han recenserar plattor på löpande band. Det är inte vad som gör honom till en utmärkt recensent – det säger sig självt – utan vad som gör att han utsätter sig varje dag för kritiken av kritikern. För det är den där, som vanligt, dolda baksidan, det är inte bara en glassig tillvaro att yttra sig om andras arbete, svett och tårar.

Och jag då? Jag kan lova att en del dagar dyker paniken upp: Vad i helsike kan jag?! Varför sitter jag här morgon och kväll och försöker förklara vad jag känner när jag lyssnar på en ny skiva? För i grunden – vi kan täcka upp det med hur mycket fakta som helst om musiker och fräsiga instrument – handlar det om något så enkelt som att tycka. Tycka med en viss attityd. För inte spelar jag själv något instrument, fast gudarna vet att jag har en bakgrund av halvdana försök till både tvärflöjt, flöjt, gitarr och verkligen att inte glömma det där begagnade pianot mina stackars föräldrar tvingades köpa för att stödja en aspirerande musiker. Men tydligen behöver man träna för att lära sig, särskilt då rå talang lyste starkt med sin frånvaro i mitt fall, och någonstans fann jag aldrig den ron hos mig själv att lägga ner mer tid än det pliktskyldiga och sällan tillfredsställelsen av att lyckas med några stycken.

Men gitarren, kanske är det hon – ja, jag kallar henne för det och så är det med den saken! – som förklarar varför jag själv klär upp mig i en roll som man med tålamod och nyfikenhet lär sig att framträda i. Hon är en svart, enkel liten sak, denna gitarr som följer mig. Just nu hänger en del strängar löst och när det kommer till strängar över huvud taget så behöver den en god omgång stämning. Jag kan som sagt inte spela. Alls. Men en del dagar väller ett behov upp, behovet att göra ljud som jag brukar kalla det. Att hänga på sig gitarren, leta upp ett plektrum, och bara göra ljud. Picka och plocka. Nästintill löjligt befriande, och att inte ha några barska noter som hejdar och håller tillbaka gör det hela till en barnlek. Fast med en vuxen längtan.

Jag minns fortfarande känslan, trots att det är över ett decennium sedan, när jag köpte gitarren. Att kånka hem den genom Malmö på ryggen och högtalare i en pappkartong en solig dag, självfallet med skånska motvindar. Så är det så det går till, de som inte kan själva tycker bara? Kanske. Sanningen är att jag inte drömmer om musik, inte när jag sover. Men jag dagdrömmer, det där soundtracket jag brukar tala om som följer med oss. Gitarren ger mod, och man behöver en god dos med det för att våga såga något med gott samvete, mod att stå emot kåren, mod att stå emot fansen. Gitarren förankrar också ett ansvar i mig. Ska jag tycka något så får det fasiken handla om att våga drömma. Först då blir en recensent en tillgång, först då uppstår ett sant syfte med dagsgärningen. Först då blir recensionen också musik.

LINDA BÖNSTROM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Musik

Gå till Toppen