Vi behöver se världen och livet genom Valeria Luisellis ögon

Litteratur
Valeria Luiselli.

PROSA. De förlorade barnen är tung i ordets mest lockande bemärkelse. En viktig bok, en bok jag tror – hoppas – kommer att läsas i många år, skriver Camilla Carnmo.

 

De förlorade barnen. Ett arkiv av Valeria Luiselli
Rámus
Översättning: Niclas Nilsson

Valeria Luiselli. Ni som inte har haft lyckan att upptäcka henne än har något riktigt omvälvande tungt och bra framför er. Valeria Luiselli (född 1983) bosatt i New York, uppvuxen i flera länder, född i Mexiko, skriver på både engelska och spanska. Tre av hennes fyra böcker finns på svenska, alla utgivna av Rámus, ett förlag för översatt litteratur och som den svenska litteraturscenen skulle vara betydligt fattigare förutan.

De tyngdlösa och Historien om mina tänder finns på svenska men inte Tell me how it ends. En lågintensivt kraftfull essä full av sorg och vrede över hur USA behandlar alla de barn som själva flytt från Centralamerika och och Mexiko. Huvudpersonen jobbar med tolkning och annan hjälp åt dessa ensamkommande barn och varje dag frågar hennes egen dotter om de andra barnen. ”Tell me how it ends,” säger hon. En politiskt insatt, personlig och informativ essä och det första jag läste av Luiselli. Och inser jag nu, ett förarbete till den bok som kommit nu, De förlorade barnen. Ett arkiv. Tell me how it ends finns alltså ännu inte på svenska, men läs den, uppmanar jag med kraft. Den är viktig. Den sätter USA:s roll i de fattiga grannländerna i dess historiska perspektiv, och den är djupt mänsklig.

De förlorade barnen handlar också om barnen som flyr, utan vuxna, på svårast tänkbara sätt, till USA. För att hitta anhöriga som redan bor där, för att slippa det våld och den död som de inte kan undkomma i sina hemtrakter. Barn som om de lyckas ta sig fram spärras in och skickas tillbaka. Barn som är rättslösa, barn i ett system som hatar dem.

Huvudpersonen i De förlorade barnen är på en lång bilresa med sin make och deras två barn. De reser sydväst genom USA, från New York mot Apacheria (New Mexico, Arizona, Texas). Mannen ska arbeta där, han arbetar med ljud. Det gör också kvinnan. De kör och läser, pratar, grälar, är tysta. I baksätet leker barnen, bråkar, sover. Låtsas sova för att höra vad som sker mellan föräldrarna när de tror att ingen hör dem. Äktenskapet är på väg mot sitt slut. Den här resan kan vara deras sista gemensamma.

Valeria Luiselli associerar och gör vindlande referensrika utvikningar. Boken är proppfull av referenser till konst, litteratur och musik, men också historia och vetenskap. Den är skriven både i mjukt associativa rörelser och med skarpa, plötsliga brott. Det känns som en rikedom att vara i boken. Den innehåller så mycket.

Flera starka parallella berättelser möts och skiljs. Texten är envis, den vill något. Den vill dig något. Valeria Luiselli har förväntningar på dig som läsare, att du är vaken, att du tänker själv, att du engagerar dig. I boken, i livet, i andras barn och liv, i omvärlden och politiken.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

Texten kräver att du litar på den och låter den leda dig på dess omständliga väg full av rörelse, vrede och sorg. Du får inte slappna av. Du ska läsa den här boken långsamt och omsorgsfullt. Valeria Luisellis prosa är intensiv och tät. Vacker. Generöst full av målande skildringar av platser. Av varma, nära beskrivningar av människor. Av känslor av kärlek, omsorg, förtvivlan. Vrede. Vrede och sorg över hur människor och länder med makt slarvar med människor utan makt. Barn, flyktingar, icke-vita. Rasismen som ligger och pyr, redo att flamma upp med kortast möjliga varsel.

Det finns flera böcker i boken. Böcker som läses under berättelsens gång, låtar som lyssnas på. Texten rör sig, svindlar, handlar högst konkret om politik, rent bokstavligt om barn som flyr, som försvinner. Den handlar samtidigt om existentiella frågor om hur man är människa, förälder, kärlekspartner, medmänniska. De förlorade barnen är tung i ordets mest lockande bemärkelse. En viktig bok, en bok jag tror – hoppas – kommer att läsas i många år. Vi behöver se världen och livet genom Valeria Luisellis ögon och ord.

CAMILLA CARNMO

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur