Tack Pär Lagerkvist!

Litteratur
Pär Lagerkvist 1951. Foto: Ateljé Uggla

BOKMINNE. Jag minns var vi satt, jag och min väninna. Vi drack öl på en bar som ligger på Hornsgatan. Utåt en sunkig bar men därinne rätt så fräsch. En bar som vi förut varit på, där vi supit oss fulla, skrattat och sen gått hem. Vi satt nära ingången den där gången, vid det mörka träbordet, eftersom det var sommar eller sensommar.

Hon skulle fylla år och jag hade precis fyllt år. Vi är båda lika gamla, jag är bara några dagar äldre. Vi såg oss som intellektuella och födelsedagspresenter var alltid böcker, allt från Gibran Khalil Gibran till Theodor Kallifatides, från Dostojevskij till Pär Lagerkvist. Min vännina föddes i Bosnien, flydde etnisk resning och hamnade i Sverige. I det politiskt medvetna hem där hon växte upp stod kulturen i centrum, och hon hade åsikter om hur litteraturen ska vara

– Jag tycker att svenska författare oftast är tråkiga. Men honom, honom tycker jag om, sade hon och räckte fram Pär Lagerkvists Sibyllan.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Livet kom emellan, jag lade boken i bokhyllan och glömde nästan bort den. Då och då tog jag fram den, läste baksidan och lade tillbaka den. Vid något tillfälle var jag och min flickvän på Myrorna i Skanstull. Min tjej gick till konstavdelningen och jag till litteraturavdelningen. Vid den tiden hade jag glömt Pär Lagerkvist och Sibyllan. Jag gick runt bland böckerna utan att leta efter något särskilt. Då såg jag den! En bok som blivit gammal med åren, sidorna var gulnade och omslaget vackert med gröna trädgrenar och så namnet … Pär Lagerkvist, Dikter. Jag minns inte vad jag tänkte på eller varför jag tog den men jag minns att jag köpte den, tog med den hem och som vanligt lade den i bokhyllans sektion för olästa böcker.

Livet fortsatte och stressen, de dumma besluten och misstagen staplades på varandra och så var jag på psykiatriska akuten i Huddinge. Jag träffade en läkare, vi bokade ny tid och jag träffade en annan läkare. Den andra läkaren skulle gå igenom utredningen. Det kom fram att jag var självmordsbenägen och gravt deprimerad. Det gjorde inget. Eller jo, det gjorde det. Jag blev väldigt ledsen för att jag var ledsen, jag fick ångest för att jag hade ångest över att jag blev ledsen för att jag var ledsen. Ja, ni fattar. Perioderna gick in i varandra, så jag vågar inte säga när jag tog fram boken och började läsa den. Men jag minns att jag läste och läste. Jag märkte att jag hade en lapp i boken, sidan visade en dikt som jag gillade. Nu minns jag, jag hade bläddrat en gång i boken och läst en dikt som jag gillade väldigt mycket. Den här gången läste jag från början. Ångesten, alltså dikten, läste jag om, om och om igen. Jag trodde mig förstå, den självdestruktive Pär? Eller? Han skriver:

Jag såg mig leva
stort och tungt
och ana de öde djupen;
mot mörkren vällde mitt blod så ungt …
– då släppte du taget kring strupen

Jag läste och läste och vips var boken nästan slut. Men Lagerkvists dikter tar aldrig slut. Det är bara att börja om, från början, få nytt perspektiv. Samtidigt som jag mådde dåligt och läste dikterna, läste jag Sibyllan, min vänninas present till mig. Vanligtvis brukade vi skriva i böckerna som vi gav varandra, för att ha som minne, men just den hade hon inte skrivit i.

Jag började läsa Sibyllan som en hungrig varg som fått tag i ett får. Mitt förhållande till Gud var minst lika komplicerat som den äldre kvinnans, Oraklets. Kärlek, hat, tvivlen och undran. Finns han? Jag vet inte! Vem vet? Jag vet inte. Jag minns att jag hösten efter jag fått presenten och innan jag hamnade på psykiatriska akuten funderat mycket kring ondskan och döden. Gud vilken klyscha, men så var det. Jag längtade efter att tänka stora tankar, skriva större och mer betydelsefulla texter. Jag längtade efter döden, men tyckte att livet var okej. Jag funderade på om livet var en syntes av rädsla för döden och kärlek till dem vi älskar. Ja, ni märker.

När jag började läsa Pär Lagerkvists dikter viskade en inre röst: Nu är tiden. Bli inte rädda nu, inte att jag gör något åt mina självmordstankar, men det var då jag skulle börja läsa Lagerkvist. Jag slukade orden, kände igen mig, läste om, och det var som om det fanns en röst genom historien som sade att det är okej att må dåligt, att släppa allt, att läsa och tänka. Det är okej, allt är okej! Att ha ångesten kring strupen, att vara i ödsliga marker och höra fågelns skri. Jag började våga nu. Pär Lagerkvist var nu den läkare som min läkare inte kunde vara, min psykoterapeut. Vi började prata, jag frågade och han svarade i nästa dikt. Jag fundera länge på hur jag skulle uttrycka min självmordsbenägenhet som rasifierad och muslim. En självmordsbenägen muslim? Oj då, ring Säpo. Men jag sket i det, för tillsammans med Pär Lagerkvist vågade jag prata om det med mig själv, med Lagerkvist, säga att det är okej att må dåligt.

Min vännina och jag umgås inte längre. Det är helt okej, men hon ska veta att presenten några månader senare kom att rädda mitt liv. Så tack! Och tack Pär Lagerkvist.

HADI AL-WIHILAT

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen