Stark skildring av en bys uppgång och fall

Litteratur
Pia Mariana Raattamaa Visén. Foto: Sofia Runarsdotter.

PROSA. Tidigare i år var romanen Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, en av fem nominerade böcker, i vuxenkategorin, till Norrlands litteraturpris. Robert Myhreld har läst den med stor behållning.

 

Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén
Albert Bonniers förlag

Från årskurs fyra till studenten växte jag upp i en avkrok till en avkrok till en avkrok. Klon hette området, jag tror det kom sig av att viken vår gräsmatta gränsade till hade formen av en rovdjursklo. Vi var några gårdar utspridda över ett område dominerat av åkermark. Där vakade slumrande hundar, bondkatterna strök omkring och jagade välgödda råttor och åkersorkar. Grannen hade mjölkkor. Ibland såg man i snön tysta avtryck av lodjurstassar. Från kodyngan spred sig bibliska mängder av flugor. De känner inte till tomtgränser. I den största av avkrokarna gick jag sedermera på högstadiet och gymnasiet. På skolan var Pia Mariana Raattamaa Visén min lärare i engelska och svenska.

Raattamaa Viséns debutbok, från förra året, Där rinner en älv genom Saivomuotka by är en sentimentalitetsbefriad berättelse med släktkrönikans kännetecken, men också en redogörelse över byn Saivomuotkas uppgång och fall om man får uttrycka sig i så dramatiska termer. Saivomuotka har aldrig ur en utomstående betraktares ögon varit en uppseendeväckande plats. För en släkt var det under en längre tid allt. En plats där man föddes, växte upp, vissnade och dog. Gud visade sig först när döden gjorde det. Det fanns under en lång tid liksom hos djuren och växterna inte utrymme för något annat än överlevnad och fortplantning.

Boken är också en skärskådan av det långsamt växande välståndets inverkan på samhället. Om det lillas fullständiga underkastelse inför till synes ofrånkomliga mekanismer. Vägarna kom och med vägarna så småningom också elektriciteten, sjukvården, motorsågen. Kapitalismens rovdrift manifesteras i skogsmaskinen som effektiviserade och lämnade människor utan arbete. Utvecklingen som tidigare gav tog ofrånkomligen tillbaka och omfördelade. Kvar blev knappt någonting alls utom ett fåtal väderbitna och trägna motsträvare. Släkten spreds för vinden och då ofta till (med norrländska mått mätt) närområdet, men också hela vägen ned till den förort till Göteborg jag själv bor i. Boken följer mig från mina egna rötter långt norröver långt ned till mitt tegelhyreshus. Även här rinner ett vattendrag.

Personporträtten står i bakgrunden utan att för den sakens skull vara urvattnade. En människa är en försvinnande liten del av något oerhört mycket större, ogripbart. Det finns strängt taget ingen förgänglighet, bara en omfördelning av materia och energi. Kulturer förgås, men också det vi kallar naturen förändras. Vatten nöter ned sten, men sådant märker vi inte och kan således inte föra vidare. Ögat ser det ögat ser.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Det är sparsmakat med längre, älvvindlande meningar. Jag misstänker att det kan vara en aning svårtuggat för några läsare, men för mig är punkten en viloplats att pusta ut på. Ett fåtal gånger under läsningen blir det lite pinsamt. Det mest uppenbara exemplet är när ett samlag beskrivs som att en man ”sakta sakta” trängde in i en kvinnas ”hemligaste rum”. Synnerligen hemligt! I övrigt är det välskrivet och inte sällan sorgligt. Det kommer sig av att människornas hädangång beskrivs med en blandning av saklighet och känsla som påtar runt i mitt hjärta. En känsla av att Döden kanske finns redan på nästa sida skapar en nerv.

Något som bör lyftas fram är bokens mer allvarligare ärenden. Det har på senare år blivit mer aktuellt, men än är förtrycket mot samerna blott ett knott i den officiella historieskrivningen. Skallar som mättes är väl det mest absurda uttrycket för rasismen. Vi får också läsa om stridbara människor som i fackföreningar kämpade mot kapitalet för att bli behandlade som människor och inte förbrukningsvaror. Förhoppningsvis inte en svunnen tid, men att facken undermineras från olika håll är välkänt.

Kanske är bokens förmåga att komma nära inpå dess absoluta styrka. Ännu hör jag de där satans myggen som plågar människa och fä surra runt huvudet. I värnpliktens Boden flög de med antingen paraply eller pälsmössa för att oavsett klimat få suga sig belåtna på rekrytblod. Fy fan. Du kommer höra dem liksom du kommer förnimma dofterna från myrarna, skogarna, fisken, smutsen, armodet och älven.

ROBERT MYHRELD

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur