Skildring av åldrandets skymningsland

Litteratur
Foto: Wahab Akman

KOMPAKT ROMAN. Den lilla kompakta romanen Strålgångar av Charlotte Qvandt skildrar den åldrade kroppens skröpliga tillstånd nära döden. Anna Remmets har läst boken och finner såväl förutsägbara som stramt poetiska och effektiva inslag.

 

 

 

Strålgångar av Charlotte Qvandt
Lil’Lit förlag

Slutet på livet, när dödens närvaro pockar på samtidigt som sinnena fallerar och dåtid och nutid blandas i takt med att de kognitiva funktionerna försämras är en fascinerande och skrämmande tid. Den är lockande att skildra i litteraturen, samtidigt som det mesta bygger på spekulationer eftersom få som faktiskt upplevt detta är i stånd att sätta erfarenheten på pränt.

En som har försökt tolka den åldrade kroppens skröpliga tillstånd nära döden är Charlotte Qvandt. Hon ger nu ut den lilla kompakta romanen Strålgångar på det nystartade förlaget Lil’Lit vars idé är att fokusera på kvinnliga författarskap. Romanen börjar när den gamla kvinnan Karin äntligen kommit iväg till doktorn trots det besvär ett sådant projekt innebär när man brottas med flera av de krämpor som hör ålderdomen till. Väl där får hon det ödesdigra beskedet att hon håller på att bli blind. Denna dom är den första av flera ganska konventionella och dramaturgiskt tacksamma byggstenar som Qvandt använder för att konstruera sin roman. Beskedet om den nära förestående blindheten sätter inte oväntat igång en process av uppgörelser med minnena av ett långt liv som i mångt och mycket tycks ganska typiskt för en kvinna av Karins generation, men som så ofta i dylika berättelser visar sig dölja ett betydande stråk av mörker. Detta mörker representeras av brodern Ossy som hela sitt liv tycks ha lidit av svår psykisk ohälsa och till slut blivit inlagd på institution.

I romanens struktur, där en gammal människa känner slutet nalkas och tänker tillbaka på sitt liv finns det alltså flera klichéfällor att falla ner i för en författare. Och Charlotte Qvandt lyckas inte riktigt med att skriva sig bortom dessa. Den sinnessjuka släktingen, den annalkande blindheten och den otrogna maken är alla schabloner som förvisso skulle kunna gjutas liv i och bli intressant litteratur. Men Qvandt kommer inte riktigt loss från formlerna, även om hennes språk har en poetisk men samtidigt stram kvalitet som stundtals fungerar mycket bra. Att gå upp på vinden för att leta minnen är ytterligare ett element som känns väl förutsägbart och lite amatörpsykoanalytiskt. Och den välvilliga bibliotekarien på det lokala biblioteket som vill aktivera Karin genom att bjuda in henne till någon slags studiecirkel framstår mest som ett onödigt sidospår. Även dialogen är något forcerad, bland annat på grund av de andra romanpersonernas användning av ”fru” när de pratar med Karin trots att boken av allt att döma utspelar sig i nutid.

Fortsätt

 

Att närma sig den inre rösten hos en kvinna född någon gång under 1900-talets första hälft är också en utmaning. Ofta handlar det säkert om efterhandskonstruktioner som kan framstå som mer eller mindre autentiska, bland vilka till exempel Kristina Sandbergs Maj-trilogi måste anses vara ett praktexempel på den förstnämnda kategorin.

Qvandts huvudperson förblir mer av en gäckande skugga, men det är möjligt att det är meningen. Hon ska ju trots allt befinna sig i ett tillstånd av ett slags upplösning, där både världen runt omkring henne och hennes själsliv förlorar sina konturer när synen och de andra sinnena försämras. Men när författaren vill gestalta detta tillstånd med liknelser haltar det, som när hon skriver ”Som en solfjäder ska världen sluta sig så som hon länge tyckt att även livet gjort.” eller ”Det hon fortfarande kan se upplever hon ibland som om det vore ett vykort.” Vad betyder egentligen det?

Däremot finns det stycken där hon i vardagsscener effektivt visar vad det handlar om. Som i denna passage: ”Förmiddagen är grym. Knäna är vassa ibland. Hon behöver grepen för att resa sig./…/I rörelsen rispar hon det tunna skinnet längs vänster underarm.”

Överlag är Qvandt mer skicklig på att visa än på att beskriva. När hon till exempel skriver att det i Ossys blick finns ”Ett glidande vansinne”, blir det ganska svulstigt och platt. Men när hon istället illustrerar hans destruktivitet i den plågsamma minnesbilden där han öppnar upp och vänder ut och in på en groda bränner obehaget till.

Ändå är det när hon är med Karin i nuet, i vardagens ensamhet och klaustrofobiska instängdhet som Charlotte Qvandt är som bäst. Då lyckas hon åtminstone stundtals verkligen frammana det skymningsland i dödens närhet som de som är gamla eller bara kroniskt sjuka kan befinna sig i.

Jag undrar vad det hade blivit för bok om hon vågat hålla sig kvar i detta och inte sökt sig till den ganska förutsägbara dramaturgi som rotande bland gamla minnen på vinden bjuder på.

ANNA REMMETS

Alla artiklar av Anna Remmets

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Provinsens ljus

LEVANDE. Marit Kapla samlar in röster till ett rikt körverk, det är
Gå till Toppen