Läsvärt om psykisk sjukdom och kreativitet

KREATIVITET. ”Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd,” skriver Lis Lovén, som med stor behållning läst ”Månens mörka sida” av Peter Degerman.

Månens mörka sida av Peter Degerman
Om litteratur och psykisk sjukdom
Ellerströms

”Månens mörka sida” är skriven av Peter Degerman som är docent i litteraturvetenskap och vicedekan vid den humanvetenskapliga fakulteten, Mittuniversitetet, Sundsvall. Jag har i början svårt för att landa i textens landskap, men så småningom framträder författarens intentioner.

Degerman skriver om sambandet mellan det som numera kallas psykisk sjukdom och litterärt skapande.

Av personer som inte känner till psykets avigsidor kan galenskap bemötas både med beundran och skräck. En del kan utifrån en antipsykiatrisk hållning se på sjukdomen som en revolt mot hierarkin i samhället. Andra kan kanske i stället tänka på något bestialiskt, okänt och farligt.

Men från och med romantiken kunde det galna ses som en revolt mot upplysningen och klassicismen. Galenskapen kunde i en sådan kontext framstå som ett tecken på genialitet hos en känslosam diktare. En manlig diktare då förstås. Det var ju som bekant mer stigmatiserat att vara en utlevande kvinna. 

Avvecklingen av mentalsjukhusen

Och kanske var det just denna romantisering som i någon mening fick en renässans på 1960- och 70-talet. Det mest radikala under dessa decennier var ju en anti-hållning mot familj, institutioner och maktstrukturer i samhället. Kanske var det i kölvattnet på all denna kritik mot psykiatrin som mentalsjukhusen började avvecklas. Men det som på den gamla tiden var en sluten sjukvårdsmiljö, ibland trygg trots bristerna, kunde i det så kallade öppna samhället, när patienter släpptes ut, leda till en social isolering och exkludering.

Nu fanns det dessutom i många fall ingen livlina till omvärlden. Och idag har mellanrummet mellan de radikala och mera konservativa föreställningarna om psykisk ohälsa liksom imploderat. Det var helt enkelt inte så lätt att integrera psykiskt sjuka i den samhälleliga gemenskapen. Och att integrera patienter i jämlikhetsförsök mellan vårdare och patient anses numera ha misslyckats. Man har insett hur svårt det är att förstå psykisk ohälsa.

Det radikala har tonats ner. De mest radikala som ville en gång i tiden demontera samhället. Numera höjs det röster för att återuppväcka de stora sjukhusen.

Det svåra med att förstå det mänskliga psyket är att det är så subjektivt. Även den mest välfungerande individ kan ha öppningar mellan sitt individuella jag och det samhälleliga jaget. Vi förstår nog inte riktigt skillnaden mellan förnuft och oförnuft.

Gåtan som grund för litterärt skapande

Svårigheten ligger i att det analytiska sinnet inte är rustat för att förstå vansinnet, och vansinnet är inte analytiskt. Ett annat slags problematik inom det radikala tänkandet har varit att läkaren och vårdaren skulle närma sig patienten. Men detta närmande till en sårbar individ kunde upplevas som intrång. Vården var ju fortfarande normen och alltså inte något som patienten själv tagit initiativ till.

Foucault, den franske menade att inom språket, som vilar i sig själv och som är bortom rörelse, finns en rymd av eget vara. Något som etablerar en opak volym, en gåta och detta konstituerar det litterära arbetet. Så kan för en del tänkare poesin kopplas till psykisk sjukdom, och för mig låter det intressant, även om jag är en smula ambivalent. För litteratur i sig har många öppningar och ibland är det öppningarna vi inte kan finna och sådana fall letar vi ofta i stället efter tätheten i språket. Den täthet vi tror att psykiskt friska individer äger. Men gör de verkligen det?

Kanske består psykisk hälsa i att dessa ”friska” individer så sällan möter det allra yttersta inom sig själva. Det är i det här avseendet romantiseringen av psykisk sjukdom får sin förklaring. Som om det där att vara ytterst ute vid avgrunden kan ses som det allra största mod.

Degerman skriver lite kortfattat om olika konstnärer och deras skildringar av psykisk sjukdom. Han nämner Ingmar Bergman, Lars Norén, Eva Ström, Sara Stridsberg, Allen Ginsberg, Marianne Ahrne, Carl Fredrik Hill med flera.

Trots allt finns det idag en större öppenhet inför psykiska avvikelser.

Det strängt personliga med sjukdom kan kulturellt sett flyttas över till något allmängiltigt. Vi hör alla till i kulturen, även de ”avvikande.”

Fruktbara paradoxer

Inom feminismen har kvinnors psykiska gränsöverskridanden ofta betraktats som en revolt mot patriarkatet. Så är det kanske också. Frågan är då om sjukdom ska ses utifrån sociala, samhälleliga, kulturella, psykologiska eller biologiska förklaringsmodeller. Och således kan psykiatrin aldrig vara en neutral plats, eftersom den har uppstått i ett specifikt sammanhang med egna modeller.

Och om psyket nu har så många ingångar fungerar kanske den sjuka individen en spegel för de friska, en projektionsyta. Sådana paradoxer kan utgöra en god jordmån för litteratur och konst.

Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd, som också avhandlas av Peter Degerman. Och är det inte så att avantgardet har burit med sig en demokratisk öppning? Nu i medie- och informationssamhället uppstår det säkert nya infallsvinklar när det gäller det mänskliga psyket och vad som är friskt eller sjukt. Bara detta att tala med en röst utan kropp, som man gör i en telefon, kan nog få somliga att känna sig både overkliga och främmande.