Sex, våld och religion

Litteratur
Wera von Essen.

PROSA. Wera von Essen har skrivit en kontroversiell roman som bland annat handlar om sex, våld och religion. Vi har låtit två kritiker recensera boken. Kanske har von Essen helt enkelt velat skildra privilegierad aningslöshet, och i så fall har hon verkligen lyckats,” skriver Anna Remmets. Här hittar du Jonatan Jakobsson Wiks recension.

 

Våld och nära samtal av Wera von Essen
Natur & Kultur

Wera von Essens debutroman En debutants dagbok handlade om att försöka skriva och att försöka leva, med varierande resultat. Huvudpersonen, tillsynes i det närmaste identisk med von Essen själv, rörde sig mellan Östermalm och Berlin, brottades med vad hon kunde skriva om sin adliga familj allmänhet och (föga oväntat) modern i synnerhet, hängde med kulturgubbar och ägnade sig åt andligt sökande. Det i mångas ögon provocerande med att skildra en adlig person som lever i ”bohemisk fattigdom” på Östermalm och i Berlin var säkerligen någonting som författaren inte var omedveten om. Den nya boken fortsätter på samma spår. Nu har berättarjaget övergivit både Berlin och sitt intresse för schamanistiska religioner. Istället väntar en konvertering till katolicismen.

Skrivandet tar inte heller så stor plats i denna roman. Istället är det begäret som är i fokus, både det andliga och det sexuella som förresten ofta verkar svåra att skilja åt. Där finns en älskare som slår, och en som dricker för mycket. Huvudpersonen berättar om hur hon önskar dessa slag, hur hon åtminstone på någon nivå vill få ordentligt med spö.

Som synes är alltså inte ledmotiven i Våld och nära samtal mindre provocerande än i En debutants dagbok. Adlighet, religiositet, masochism och en förkärlek för äldre kulturmän. Det kan knappast bli mer otidsenligt och är därför ganska upplivande (åtminstone i romanform). BDSM har visserligen blivit ganska mainstream, men ska helst framställas som någonting ”empowering” och normbrytande, där samtycket är ställt bortom varje tvivel och ”stopporden” klart och frejdigt uttalade. Så är det inte hos von Essen. Här är det sårigt och ganska förnedrande och smutsigt, samtidigt som författaren inte heller skri ver in sin historia i något klassiskt narrativ om ”den misshandlade kvinnan”.

Hon sammanfattar klarsynt den paradoxala kvinnosyn som tycks vara en blandning av liberal, individualistisk feminism och gammalt hederligt kvinnohat kryddat med porrestetik när hon skriver: ”den första lovern sa: Det är klart att jag vill slå dig, men jag kan inte ta hand om någon som bryter ihop, och jag ville bli duktig på att inte bryta ihop, jag ville bli självständig som en chefsjurist”.

När Wera von Essen beskriver den exotiska gruppen ”arbetare”, det vill säga människor som inte kan välja om de vill skriva och svälta på Östermalm eller i Berlin, undrar jag däremot om hon är ironisk. På en bussresa från Husby till Rinkeby torg får berättaren möjlighet att i deras eget habitat iaktta och förundras över ”de resoluta kropparna på sätena, den uppfordrande, sammansatta blicken under slöjan”. Dessa ”enkla”, ”resoluta” och ”sammansatta” människor har, liksom de förnöjda livegna bönderna hos Tolstoj, varken tid eller sensibilitet nog för andligt sökande eller existentiell ångest. Berättarens blick behöver dock inte, autofiktiva markörer eller ej, vara författarens. Kanske har von Essen helt enkelt velat skildra privilegierad aningslöshet, och i så fall har hon verkligen lyckats.

Men som huvudpersonens granne/älskare säger när han får läsa den text som antyds vara densamma som vi läser, finns det ett tryck i texten. Både i bemärkelsen energi, intensitet och driv, och att det ligger en tryckande stämning över berättelsen även i beskrivningen av vardagliga saker som de ständiga turerna med 4:ans buss och vandringarna i ett Sommarstockholm på kvällen, den tidpunkt huvudpersonen oftast väljer eftersom hennes ångest lättar då. Och säga vad man vill om privilegier och beskrivningar av ”resoluta” arbetarkroppar, när von Essen skildrar stark ångest och dödslängtan känns det rått och autentiskt.

Hon räds inte heller det högstämda, det som präglar både den institutionaliserade religion huvudpersonen väljer att omfamna och romanens språk. Och att hon (förvisso bitvis med nöd och näppe) kommer undan både med detta och med alla klichéer om skapande och bohemliv som ändå finns i båda hennes romaner, gör Wera von Essen till en författare som jag vill läsa mer av.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur