Saarikoski går igen

Litteratur
Foto: Wikimedia.org

GRÄNSTILLSTÅND. Pentti Saarikoski  kunde lika otvunget umgås med evangelisterna som med besättningen på parksoffan i Stenungsund. Bengt Berg om ett säreget författarskap.

snart är det vinter, dansgolvet täcks av snö
skuggorna möts i drivorna
skingrar sig
ger sig av
sov du nu redan, slumra …

Och nu är det kraftig vinter, snön ligger djup och skalden slumrar någonstans i sin evigt djupa sömn …

Pentti Saarikoski, diktare och översättare, legend och rabulist, egensinnig kommunist och bohemisk suput, ja, listan kunde göras lång över denna stora gestalt i den finska efterkrigspoesin. Han föddes 1938 i Impilahti i Karelen, denna trakt som spelat en så framträdande roll i den finska kulturhistorien och blivit en sorts längtans landskap när området tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget. Pentti kom som krigsbarn till Sverige innan han som ung student inledde sina universitetsstudier i Helsingfors med studier i finska språket, latin och grekiska. Han översatte till finska såväl Homeros Odysséen som James Joyces Ulysses. Bland mycket annat.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

I samarbete med Mia Berner utgavs Tiarnia-sviten i tre separata band – Dansgolvet på berget (1977), Bjuda upp till dans (1980) och Den dunkles danser (1983) – Mia Berner, som på 70-talet tog med Saarikoski till Tjörn, för den sita perioden i hans alltför korta liv, 46 år. Men hans grav finns intill Nya Valamo kloster i Savolax.

Tiarnia-sviten tillhör hans senare diktverk men här finns fortfarande mycket av de teman och den livsåskådning som tidigare dikter gett uttryck för. För att åtminstone delvis ”förstå” eller ”inse” de bakomliggande sammanhangen av såväl liv som dikt – dessa är så tätt sammanflätade – kan man söka sig tillbaka till den tid som omgav diktaren, men också till de miljöer och sociala sammanhang som omgav honom. Vi har barndomens förlorade skimmer i Karelen, som Finland fick lämna till Sovjetunionen efter kriget, vi har den småborgerliga uppväxtmiljön med en dominerande och krävande fadersgestalt, vi har det radikaliserade klimatet i Finland under kalla kriget med dess speciella relation till den stora grannen i öster och vi har bohemlivet som han praktiserade till omgivningens förfärade förtjusning.

I Oscar Rossis nyöversättning av Tiarnia I–III (Ersatz förlag, som ska ha en extra eloge för vackert formgiven bok!) till ”en på finska tänkt invandrarsvenska” eftersträvas en språkklang som ligger så nära Saarikoskis originaldikter som möjligt. Projektet kan betraktas som en hyfsad utmaning, eftersom Pentti-dikterna nog ofta är tillkomna i ett annat gränstillstånd, nämligen det mellan vardagligt tonläge och euforisk/apatisk berusning.

Molnen på himlen trasas sönder, en bonde går på sin åker
längs med dikesrenen, funderar
att vad borde man ännu göra
innan vintern kommer, och funderar
också att borde man sälja skogen
Mammutarna och flygödlorna, i slutändan är
det de som är mina lärare
jag ritar för skärbrädet ett par ögon
Att skapa en smula
glädje i den ensamma människans afton
men träden
de svajar i vinden utan att rädas för nåt

Saarikoskis dikter är hierarkilösa, det finns horisonter både vida och inom räckhåll, men vad som är högt och lågt spelar mindre roll. Därför kan han lika otvunget umgås med evangelisterna som med besättningen på parksoffan i Stenungsund.

Matteus donar stenar i rad
och på varandra och bredvid
som nåt slags gärde för djuren
eller stadsmur
Markus plockar bär i skogen
han är flitig
Lukas är läkare
talar trams
Johannes får ett apokalyptiskt anfall

/ — /

Han går där han går och tänker sina egna tankar, plockar svamp och klättrar upp på berget för att kunna samspråka lite bättre med månen som fastnat i en grenklyka. Eller så bara:

Jag gav mig ut i kvällningen, när sorgen läxade upp mig
I skogen frågade jag lärkträdet om jag fick ta
några grenar, vi är gamla bekanta
träden är inte pratiga av sig
när jag gick hemåt längs med vägen såg jag vårt hus
och tänkte att det är här vi bor

Ett tidigt Saarikoski-urval på svenska heter Jag går där jag går (1969) och den boktiteln står som ett slags motto för både hans liv och verk. Han gick, gick bort men kommer igen, kanske till och med går igen …

Foto: Staffan Jofjell
BENGT BERG

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen