ANTOLOGI. Men trots de reflektioner man kan och bör göra kring intentioner och maktförhållanden i projekt som detta, är jag glad att det finns, skriver Anna Remmets om en aktuell antologi med dikter skrivna av personer med erfarenhet av migration.
Hon ville inte släppa mina händer:
Dikter av personer med erfarenhet av migration skrivna i Rosengårds Folkets Hus 2020
Red: Henrik Johansson och Anna-Maria Olsson
Jag har hört att majoritetssamhället i Sverige är mer petigt än andra, traditionellt mindre homogena samhällen, när det gäller vad som anses vara ”godtagbara” språkkunskaper i svenska. Och vad är mer otillgängligt än det litterära språket, där språket själv är huvudsaken och inte något instrumentellt? Så kunde man i alla fall tänka sig att det skulle vara, men faktum är den skönlitterära texten tvärtom kan innebära en öppning där ett nytt språk kan prövas mer fritt och lekfullt. Detta gäller kanske särskilt poesin, och en diktantologi är just vad deltagarna på Rosengårds Folkets Hus språkcafé har åstadkommit tillsammans med redaktörerna Henrik Johansson och Anna-Maria Olsson.
I Hon ville inte släppa mina händer, som nu ges ut i samarbete med Rosengårds Folkets Hus och föreningen Arbetarskrivare med stöd av Kulturrådet, skriver personer med bakgrund som asylsökande om erfarenheter av migration och flykt. Dikterna är oftast korta, raka och berättande. En del är signerade, andra inte.
Såhär kan det låta:
”För tre år sedan hade min son väntat oss på den danska tåg-
stationen.
Efter hälsade jag och min fru honom åkte vi tåget till Malmö.
Sedan flyttade vi till flyktingförläggningen.
Där mötte de oss och serverade maten och drycken.
Efter mottagningen tog de oss till Migrationsverket.
Där lämnade vi våra hemlands ID och pass.
Därefter tog de våra fingeravtryck.”
Alla texter kan egentligen inte räknas som poesi ens med de mest generösa definitionerna i världen, utan är snarare redogörande prosatexter med (förvisso intressanta!) reflektioner kring det samhälle författaren lämnat och det hen kommit till, som till exempel detta stycke:
”I Sverige intresserar man sig för barn mer än i Irak. Till exempel så är utbildningen gratis här. Allt är inte gratis (i Irak), en del av barnen skolkar från skolan och arbetar eftersom det inte finns någon möjlighet för deras familjer att betala för dem.”
Det kan här för övrigt vara värt att notera att just denna typ av essäistik insprängd i en diktsamling är sådant vi hyllar som nyskapande och estetiskt känsligt hos etablerade poeter som Anne Carson. Som mångårig kritiker och tämligen van poesiläsare måste jag ändå ständigt stanna upp och fråga mig om det som jag i denna samling bedömer som låg litterär kvalitet i ett projekt som syftar till lärande och kreativitet och inte till att producera färdig, högklassig poesi, skulle tolkas som medveten naivism och befriande lek med poetiska konventioner om det var skrivet av en etablerad, experimentell, poet.
Vad gäller de erfarenheter och känslor som beskrivs, inte sällan i form av uppräkningar av vad som var negativt med det nya landet och positivt med det gamla, kommer jag att tänka på vårens litteraturdebatt om vem som får tala från utkanterna av majoritetssamhället, vilka erfarenheter som är möjliga att beskriva, och vilka som vaktar dörrarna till den litterära offentligheten.
I sammanhanget står den kanske kortaste dikten, bestående av en enda mening, ut som om den vore skriven i rött: ”Jag är inte nöjd i Sverige”.
Hur påverkas innehållet i dikterna av att de skapats inom ramen för denna typ av projekt? Har författarna internaliserat en förväntan på att skriva positivt om det nya landet för sina ”lärare”, även om detta säkerligen inte varit lärarnas och projektledarnas avsikt? Eller är det tvärtom jag som fråntar författarna deras kreativa agens genom att tänka på det sättet?
I sammanhanget står den kanske kortaste dikten, bestående av en enda mening, ut som om den vore skriven i rött: ”Jag är inte nöjd i Sverige”. I dessa osignerade ord och i det vita tomrummet som utgörs av resten av boksidan finns ett helt universum av frågor, sorg, och frustration. Och skulle det istället helt enkelt bara vara en uttråkad deltagare som inte vill lägga ner energi på majoritetssamhällets ”behjärtansvärda” språkprojekt blir det inte mindre intressant för det.
Men trots de reflektioner man kan och bö) göra kring intentioner och maktförhållanden i projekt som detta, är jag glad att det finns. Glad över att litterärt skapande görs till en central del i lärandet i en tid då människor i allmänhet och människor med invandrarbakgrund i synnerhet ständigt får höra att de endast ska förvärva de kunskaper som syftar till att göra dem anställningsbara. Jag är glad över att det finns projekt som låter människor utveckla sin kreativitet och sina tankar, istället för att bara förmedla att de kan tolereras på nåder om de går ”Undersköterska med integrerad svenska” och lär sig de ord de behöver för att ”stå till förfogande” för de slitsamma och underbetalda arbeten som vita majoritetssvenskar inte vill ha.
anna.remmets@opulens.se
