Roman om stenhårt Mexiko

Litteratur.
Fernanda Melchor.

URKRAFT. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast, skriver Camilla Carnmo.

Orkansäsong av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan

Som ett enda rasande andetag är mexikanska Fernanda Melchors Orkansäsong, nu på svenska i Hanna Nordenhöks gudabenådade översättning. När jag börjar läsa andas jag inte på flera sidor; herregud finns här inga punkter? Det finns det, men inte många, inte i romanens början. Romanen byter skepnad under berättelsens gång, som en våg som drivs fram av obändiga krafter. Det som skiftar är perspektivet mellan olika karaktärer, medan intensiteten är obarmhärtigt intakt. Fernanda Melchor skriver med kraft, blod och våld. Energin vibrerar på sidorna. Går rakt in. Det går inte att vika undan, inte att läsa med distans. Texten är en stark näve som grabbar tag i dig och inte släpper. Det är språket och det är innehållet. Allt är våldsamt. Fernanda Melchor skildrar ett stenhårt Mexiko, där droger, sexhandel, sprit och fattigdom är lika självklara som barnens utsatthet, männens övergrepp och kvinnornas strategier för att själva överleva och hålla sina barn vid liv. Alla blir hårda. Det finns inget alternativ.

I Mexiko mördas en kvinna var tionde timme. Hårdheten är befogad. Textens hårdhet är nödvändig för att genom fiktionen förmedla en verklighet brutalare än vad som är möjligt att ta till sig. Konst kan begripliggöra det ofattbara. När den är bra. Och det här är bra, det är omskakande, illamåendeframkallande, levande varmt som färskt blod. Det finns en skönhet i texten, som kontrasterar till livet som skrivs, så fattigt, hopplöst och så på liv och död. Bokstavligt talat, inte som en romantisk metafor.

Ett lik hittas i floden av en grupp pojkar som ålar fram med stenar och slangbellor i flodbankens lera. Liket är en misshandlad, lemlästad svullen kropp och Fernanda Melchor skriver en hel bys, kanske ett helt lands, historia när hon gräver sig genom berättelsens olika delar för att hitta vägen som ledde hit, till “det förruttnade ansiktet på en död som skymtade mellan säven och plastpåsarna blåsten rivit ner från motorvägen; en mörkhyad mask myllrande av svarta vattenormar.” Så börjar det och vi får veta om livet i utkanternas utkant för den döda innan den dog, genom andras ögon, tankar och skvaller, hen ges följdriktigt ingen egen röst. En person som sparkats på hela sitt liv. Och mördarna, vad ledde dem att mörda? Varför inte mörda? När våldet hela tiden är en naturlig realitet är steget inte långt. Hatet är blint och dumt, manligheten är skör eller i klarspråk: helt jävla sjuk. Kärleken handlar om att dra ömsesidig nytta av varandra. Om det ens finns plats för den. Det här är inte en plats för ömhet. Det är en desperat, het, skitig plats, full av sorg och förlust som gör människor hårda. Det är en plats som gör människor fattiga och utan hopp, en plats där allt är till salu. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast. Glöm inte att andas.

CAMILLA CARNMO
camilla.carnmo@opulens.se

Camilla Carnmo jobbar numera som kulturbyråkrat med regional litteraturutveckling i Blekinge och Kronoberg men har svårt att släppa kulturjournalistiken i allmänhet och litteraturkritiken i synnerhet efter att ha ägnat sig åt det i snart tjugo år. Bor i Växjö, arbetar på Biblioteksutveckling Blekinge Kronoberg.

Det senaste från Litteratur

0 0kr