Philip Roths förunderliga universum

Litteratur
Foto: Nancy Crampton / Wikimedia Commons

MINNESTECKNING. Uppgången och fallet, övermodet och straffet går i ödesmättad armkrok och riktar sina brännande strålar ut mot det amerikanska samhället. Erik Cardelús minns författaren Philip Roth, som avled i förrgår den 22 maj. 

För många är staden Newark inte mer än en flygplats och en första anhalt på resan in till New York. Andra kanske minns den utslocknade stjärnan Whitney Houstons likkortege som sakta gled fram där en kylslagen februaridag för ett halvdussin år sedan. För litteraturälskare tillhör Newark författaren Philip Roth, miljön som gav näring till hans sällsamma romaner och rika författarskap.

För Roth var Newark både ursprung och återkomst, punkten där liv och text konvergerar. Tydligt märks detta i Zuckerman fri, det andra verket i den romansvit som gav Roth världsberömmelse och som oavlåtligen återkom som ett tungt argument i den mediala nobeldiskussionen.

I texten återvänder stjärnförfattaren Nathan Zuckerman till Newark. Färden genom barndomens gator går förvisso i limousin, men läget kunde inte vara värre. Uppriven efter sin fars död åser Zuckerman uppväxtstadens kraftiga förslumning. Skräpiga ödetomter, förspikade dörrar och fönster, elkablar som ringlar ner för husfasaderna, ett tröstlöst urbant landskap som för tankarna till HBO-succén The Wire. Som lugnande manöver visar privatchauffören upp sin pistol när Zuckerman kliver ur bilen.

Med limousinen har Zuckerman färdats från flygplatsen, nyanländ från Miami där han tagit farväl av sin karaktärsfasta och rättrådiga far. Vid dödsbädden har hoppet om försoning trasats sönder: far och son, pojke och man, de en gång så djupa innebörderna har övergått i den diffusa smärtan i att inte nå fram, att varken känna så fullt eller rent inför sitt ursprung. Och mitt i allt har den döende fadern viskat ordet bastard. Förgäves värjer sig Zuckerman för vetskapen genom att tro sig ha hört fel – sade han inte faster, vaster eller rent av better? Vädjandet bollas vidare till den medföljande brodern som först tvekar, men under flygresan tillbaka norrut yppar sanningen: storebrodern är en hjärtlös bastard som med sitt skrivande dragit skam över familjen och orsakat faderns död.

Resten av Zuckermansvitens åtta böcker består av ett myller av skiftande motiv och teman, men någonstans blir denna urscen kvar – författaren som skriver sitt liv och samtidigt ödelägger det i en skrivakt där gemenskap byts mot främlingskap, röst mot eko.

Den gäckande och förfrämligande rösten genomsyrar Zuckermansviten, en aspekt som även belyses i Pia Masieros imponerande verk Zuckerman Book – The Making of a Storyworld. Här fördjupas den metafor över skrivandet som Roth själv myntat där författaren liknas vid en buktalare som oupphörligen förflyttar och förskjuter sin röst någon annanstans, in i en annan person, tid eller plats.

Att författaren Zuckermans livsberättelse uppvisar flera slående likheter med Roths eget liv är svårt att undgå. Kanske kan kopplingarna fungera som en kvalitativ motvikt till dagens många ytliga och talanglösa kändisbiografier och all medial bekännelselitteratur.

Hur som helst möter vi här två män av judisk börd, uppväxta under enkla förhållanden i Newark under det kärva 1930-talet. Två författare som under sin tidiga litterära fas gjort sig ett namn på att skriva rätt skandalösa och pornografiska romaner där huvudpersonen bryter med förkvävande traditioner och dras ner i framgångens och skörlevnadens virvlar. Män som skriver sig loss från den judiska gemenskapen och ett tryggt medelklassliv, män som lämnar den slitna industristaden Newark och hamnar i den glittriga världsstaden New York. Män som lämnar en sjunkande stad, men samtidigt återvänder dit, i tanken, i berättelsen, i drömmen.

I takt med Zuckermans åldrande och boksvitens fortskridande djupnar tonen. Mindre sex och metafiktion, mer vemod. Den självbiografiska och egocentriska leken träder tillbaka för en vidgad och inträngande blick riktad mot det amerikanska samhällets allra ömmaste punkter, svagheter och bakgrunder som mer än väl tål att analyseras i dag i den paradoxala samtiden.

I sviten The American Trilogy slår detta smärtsamma skärskådande av USA ut i fullaste blom. Huvudpersonen Zuckerman träder tillbaka för att låta andra judiska män äntra scenen.

I den Pulitzerbelönade Amerikansk pastoral möter vi Seymour Levov, även kallad Swede på grund av sitt påstått skandinaviska utseende – lång, blond, blåögd och atletisk. Med ett förflutet som firad sporthjälte, gift med en vacker och välbärgad kristen kvinna och ägare till en lokal fabrik bär Swede den amerikanska framgångsagan på sina breda axlar, men allt rasar. Det idylliska livet vrids sönder i hjärtskärande tragedi.

Som fond ställs 60-talets vänstervåg och medborgarrättsrörelse, en epok då Newark hemsöktes av våldsamma upplopp som fick den välanpassade delen av befolkningen att fly, en flykt som näst intill halverade befolkningen på några decennier.

I centrum för handlingen ställs Swedes bortskämda och emotionellt störda dotter Merry, som sugs ner i en virvel av politisk extremism och deltar i ett terrordåd med dödlig utgång. Dottern går under jorden och lämnar sin framgångsrika familj i ovisshet och förnekelse. Värst ansatt av kval blir Swede som letar efter såväl dotter som svar på frågan varför, allt medan familjeidyllen sjunker ner i självförebråelsens mörka dy och den egna fabriken slås ut i den hårdnande globala konkurrens som ödelägger stora delar av Newarks en gång så stolta industrilandskap.

Nästa gripande roman, Gift med en kommunist, förläggs till de mörka McCarthy-åren. Till huvudperson görs Ira Rinn, kommunistisk radioskådespelare och kraftkarl från Newark. Fram träder en väldig, rakryggad Abraham Lincoln-liknande gestalt, full av charm, trots och livsmod, men som obönhörligen bryts ner, dels i tidens politiska häxjakt, dels förblindad av tragisk kärlek.

Sist ut i den amerikanska trilogin går Coleman Silk, en grånad litteraturprofessor som rasar ner i fördärvet efter att ha agerat politiskt inkorrekt på universitetet och därtill haft en affär med en trettio år yngre outbildad kvinna. Gubbsjuka och politiskt inkorrekta uttalande av en gammaldags universitetslärare, som till råga på allt missat de senaste postmoderna och postkoloniala modeteorierna – kan det bli värre? Som historisk-politisk resonansbotten förekommer här den snaskiga medialiseringen som uppstod kring Clintons prasslande med Monica Lewinsky under sent 90-tal. Nu, i kölvattnet av Metoo-kampanjen, lär verket kunna ge upphov till nya läsningar.

I centrum för den amerikanska trilogins historier står tre män som går under. Tre tragiska hjältar som visserligen faller under tyngden av sina egna misstag och tillkortakommanden, men framför allt till följd av skoningslösa politiska och sociala krafter som drabbar dem. På så sätt fogas dessa män in i det klassiska dramats form. Uppgången och fallet, övermodet och straffet går i ödesmättad armkrok och riktar sina brännande strålar ut mot det amerikanska samhället.

I Roths sista bok i Zuckerman-serien, Vålnaden försvinner, kommer huvudpersonen tillbaka till Manhattan efter en elvaårig självpåtagen exil ute i New Englands skogar. Den tidigare så virile och sexuellt aktive författaren är nu impotent och inkontinent till följd av sina prostatabesvär. Därtill har han blivit skygg, innesluten i betraktarens glaskupa. Historisk fond utgör nu 11 september och det hårdnade politiska klimat som uppstått under Bush-erans terroristjakt. Zuckerman är nu inte bara ansatt av en åldrandets melankoli och krämpor, utan även offer för anonyma antisemitiska hot.

I New York blir livet inte som planerat, då Zuckerman stöter på Amy Bellette, en gammal bekant från den första romanen Spökskrivaren. Lika unga och sprittande vitala som de var då, lika bräckliga framstår de nu i väntrummet på en läkarmottagning på nedre Manhattan. Amys tärda yttre och förestående död kontrasterar mot hennes ännu ungdomliga röst, ett närmast spöklikt tillstånd som kickstartar Zuckermans slumrande fantasi.

Få om ens någon författare av samma kaliber kan uppvisa ett så rikt verk vävt kring en viss gestalt, texter där metafiktion, maskerad biografi och skarpt tidsdokument blandas på intrikata och inträngande sätt. En författare som åldras och vars röst liksom den hos en mästerlig buktalare ständigt förflyttas och förvandlas – i tiden, i rummet, i gestalterna. Brinnande ungdomliga författardrömmar, slängiga humoristiska infall, narrativa identitetslekar och flödande kättja väller över sidorna, för att sedan övergå i fördjupade samhällskommenterande episka verk i den kritikerrosade och bästsäljande amerikanska trilogin. Därefter löper berättelsen ner i ett intimare, mer sorgset lopp, präglat av åldrande, impotens och betraktelser över tidens gång. Här förs också ett subtilt intertextuellt samtal med litterära mästare som Shakespeare, Konrad och de grekiska tragöderna.

Men mitt i detta hisnande flöde utgör den problematiserade judiska identiteten, skrivandets ständiga förvandlingar, den fysiska åtrån och platsen Newark författarskapets orubbliga konstanter i det philkiop som tillhör Roth och som nu nått sin produktiva slutpunkt.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen