Manlighet är inte alltid dåligt

GENUSFRÅGAN. “I mötet saknar männen förebilder. Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära”, skriver Lars Thulin.

Efter decennier då genusdebatten helt domineras av kvinnor och av ett kvinnligt perspektiv på frågan, börjar nu mäns syn på spörsmålet komma upp. Lite yrvaket, trevande och fortfarande styvmoderligt behandlat av de redaktörer som styr samhällets allmänna diskussion.

Varför kommer detta perspektiv upp nu? För att män ska tränga sig in och tysta kvinnor? För att män känner sig hotade? För att män tycker synd om sig själva?

Det hävdas säkert från vissa håll. Jag tror att främsta orsaken är att debatten blivit nödvändig. Orsaken är att många män, speciellt de yngre blir allt mer villrådiga i denna fråga. Mår dåligt, som det svepande och slitna uttrycket är. Låt mig ge en kort beskrivning av historien och därmed min inställning i frågan.

Kvinnors kamp för jämlikhet är lång men fick sin första stora seger för ett sekel sedan då de flesta utvecklade länder gav kvinnor rösträtt. Sedan gick det lite trögt fram till det omvälvande 60-talet. Då ifrågasattes det mesta, även männens makt och förtryck. 2022 har Sverige nått mycket långt. En del ojämlikheter återstår och behöver adresseras och lösas. I många fall drabbar dessa kvinnor, i en del fall män. Min förhoppning är att kvarvarande problem ska lösas förutsättningslöst av män och kvinnor tillsammans. Inte i strid med varandra.

Men på ett område har svenska kvinnor länge haft ett maktmonopol. Det gäller tolkningsföreträdet i genusdebatten. I princip är det bara kvinnor som skriver i frågan. Varför är männen tysta? Skäms de, orkar de inte, har de inget att säga, släpps de inte fram i debatten? Jag vet inte. Men betecknande var en debatt i somras i ett par dagstidningar i frågan om varför männen i så hög grad inte längre hörs i kulturjournalistiken. I den debatten deltog i princip bara kvinnor. Huvudrollsinnehavaren i diskussionen, mannen, var frånvarande.

Den förra

kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten

Psykoterapeuten och forskaren Jakob Ulenius, tar upp problemet i en doktorsavhandling som han berättar om i en artikel i Dagens Nyheter. Hans teori är att det finns två huvudtyper av maskulinitet. Den polariserade och den icke-polariserade. Den förra kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten. Vad den står för förstår de flesta. Den senare är mer jämställd och modern. Ulenius menar att det för män med en icke-polariserad maskulinitet kan uppstå en konflikt i mötet med en kvinnas sexuella begär och kravet på att en man ska vara mjuk och jämställd.

För att uttrycka det mer brutalt än vad akademiker gör och som det skulle sägas i männens omklädningsrum: “Ska man få sätta på en kvinna? Eller bara sätta på sig rosa mjukisbyxor och delta i manslägret?” Detta är också temat i SVT:s omtalade serie ”Tre Pappor”. Där blir tittaren osäker på om det hela är en parodi.

Att problemet är störst för unga män är uppenbart. Vi som är födda på femtiotalet växte upp när polariserad maskulinitet var norm. Många av oss insåg att den på flera sätt var dålig och gjorde det vi kunde för att dämpa nackdelarna. Men vi var ändå trygga i vår sexualitet.

De som föddes 30 år senare växte upp med en debatt då all traditionell manlighet betraktades som dålig, nästan toxisk. Och hela genusdebatten var en kvinnofråga. Inget blev bättre av att allt fler pojkar växte upp med ensamstående mödrar och gick på förskolor där 99 procent av pedagogerna var kvinnor. I lågstadiet minskade överskottet kvinnliga lärare, men de var fortfarande i stor majoritet.

Många pojkar saknade goda manliga förebilder. Att man kan vara schysst och jämställd. Och ändå man. Det visas inte minst av att en övervägande del av de män som döms för tung kriminalitet har vuxit upp utan pappor.

Men så i ett samliv som ska omfatta allt, inte minst sexualitet, möter dessa män kvinnor som söker just manlighet. Självklart gör de det. Precis som män söker kvinnlighet. Men i mötet saknar männen förebilder. Kanske de till och med skäms för sina ursprungliga manliga sexuella känslor.

Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära.

Avslöjande är det som komikern Bianca Kronlöf skrev i sin bok Brev till männen, som blev både hyllad och ifrågasatt. Där lägger hon krut på att män beter sig som svin mot kvinnor och kräver och tar sex. Men hon ägnar ett kapitel åt att beskriva även män som säger nej till sexuellt umgänge som förtryckande svin. Eftersom de skämmer ut kvinnan som vill ha sex. Förnekar och liksom smutsar ner henne. För en man ska alltid vilja. Annars är han ingen riktig man.

Vem sade att det var lätt att vara man?

Vad ska vi göra åt det? Inga quick-fix finns. Kanske fler närvarande män i pojkars uppväxt? Och en insikt om att manlighet inte alltid är dålig. Och att män ska tillåtas i debatten, helt enkelt släppas in i den.

Det senare borde vara det enklaste. Men jag tror det blir svårt. Ingen vill frivilligt släppa en maktposition. Ingen politiskt korrekt redaktör, man eller kvinna vågar nog ta det steget.