Peter Handke höjer svärdet ytterligare en gång

Litteratur
Peter Handke. Bildkälla: Wikipedia. Montage: Opulens.

HÄMNDMOTIV. Peter Handke har utkommit med en ny roman, den första efter Nobelpriset. Även om mycket är variationer på bekanta Handke-teman, innebär den i vissa avseenden en fördjupning av författarskapet.

 

Das Zweite Schwert – eine Maigeschichte (Det andra svärdet – en majhistoria)
Av Peter Handke
Suhrkamp Verlag

Enligt en vittspridd ”sanning” anses Nobelpriset innebära en dödskyss för en författares skrivande. Årets nobelpristagare Peter Handke tillhör med all säkerhet inte denna skara, då han skriver av nödvändighet och inre tvång – skrivandet är för honom en livsform. Romanen Das Zweite Schwert – eine Maigeschichte finns än så länge inte på svenska.

Titeln syftar på ”de två svärden” i Lukas 22:38, vilka i teologins historia ofta tolkats som symboler för det materiella och det andliga. Det andra svärdet skulle i så fall vara den andliga kampen och kampmotivet blir omedelbart tydligt i berättelsens början. En person, med påfallande likheter med författaren, går omkring i Paris omgivningar, sedan många år Peter Handkes hem, och ruvar på hämnd. Hämnd för vad? Hämnd för att en kvinnlig journalist påstått att dennes mor var nazist, visar det sig.

Likt Hamlet verkar dock huvudpersonen obeslutsamt dra ut på sin hämnd, vänta på det rätta tillfället. I stället för att hämnas vandrar han omkring, på det sätt som alltid varit typiskt för Handkes flanerande romangestalter, och reflekterar över sin omgivning – över naturen, bebyggelsen, människorna och sig själv. Detta introspektiva drag, utvecklat i programmatiskt motstånd mot den händelseorienterade, socialrealistiska litteraturen, har alltid varit författarens signum. Jag uppfattar det ytterst som ett motstånd mot den rationalistiska, vetenskapliga blicken på världen, ett sätt att återge den något av dess naturliga förtrollning.

Denna meditativa ansats kan synas stå i bjärt kontrast mot det blodtörstiga hämndmotivet som är hela utgångspunkten för berättelsen, men också detta känner vi igen från tidigare böcker. I åtskilliga av Handkes titlar förekommer olika slags våldsfantasier och om Handkes plötsligt uppblossande vrede kan inte minst många journalister vittna om. Såväl i hans verk som i hans liv har det distanserade, kontemplativa draget samsats med ilska och hat. Det kan synas paradoxalt, men är psykologiskt kanske inte så underligt – nog önskar många stillsamma författare hämnas på en dum och oförstående omvärld.

Motsägelsefullt kan också förhållandet till samtidsdebatten och journalistiken synas vara. Å ena sidan kunde det hävdas att Handkes författarskap bygger på ett uttalat avståndstagande från all samhällstillvändhet, att den är skriven från ”elfenbenstornets” horisont. Å andra sidan förefaller Handke ta det som journalister skriver, i denna roman en uppgift om hans mors död, på ett minst sagt blodigt allvar och viljan att dekonstruera vad journalister skriver, att visa på brister i deras ”berättelser”, har varit en starkt produktiv kraft.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Berättarens ”hämnd”, hans andra svärd, blir till slut att han påbörjar en historia som den illvilliga journalisten inte har någon del i. Lösningen tycks alltså till sist vara att inte befatta sig med de berättelser som inte leder någon vart, att skapa egna större berättelser, som verkligen vore värda att berätta. Romanen kan alltså läsas som en maning att inte blanda sig i den fåfängliga striden, utan i stället hålla fast vid det friska, uppbyggliga, som leder framåt.

Den litterära fordran som Handke i sin ungdom uppställde, att den litterära formen ständigt måste förnyas, kan den åldrande författaren knappast uppfylla. Tvärtom känner den trogne Handke-läsaren omedelbart igen Handkes typiska stilmedel – de långa vindlande meningarna med inskjutna bisatser (gärna inom parentes), de många frågetecknen, det känsliga valet av ord och uttryck, där innebörden ofta diskuteras utförligt av berättaren. Få författare har en lika distinkt och omisskännlig röst.

Tematiken är som nämnts inte heller främmande, men det innebär inte att det bara är gammal skåpmat som serveras, utan det finns en klar fördjupning av delar av författarskapet. Särskilt hämndmotivet utvecklas här på ett mycket intressant sätt. Jag upplever också ett slags friskhet, en skrivarglädje som inte funnits i alla senare böcker. Romanen försvarar sin plats i Handkes oeuvre och rekommenderas också för dem som är väl förtrogna med Handkes verk.

SIMON O. PETTERSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur