ESSÄ. “För om det marknadsstyrda och liberala förnuftet nu inte sköter naturen och framtiden så speciellt väl, vad ska vi göra då? Bara sätta oss ner och läsa mer liberala teorier?” Erik Cardelús läser två aktuella författares försvar av liberalismen.
Att dagens författare kommer ut ur den ideologiska garderoben hör inte till vanligheterna. Säkert brändes många broar under det politiska tuggets 70-tal. Dagens författare håller sig mest i den privat-personliga svalkan. Lägg till ett medialt och marknadsmässigt klimat där det narcissistiska, autofiktiva och privata spinner bäst. Som lök på laxen har vi identitetspolitiken som vill stänga in oss i vårt kön, vår pigmentering eller annan tillhörighet som blir falsk genväg till att förklara vår komplexitet.
Mitt i allt detta publicerade två namnkunniga skönlitterära författare under fjolåret varsin intressant bok om sin favoritideologi, liberalismen.
Först ut var den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa med Lockrop. Här förenas det självbiografiska med analyser av politiska skrifter och skriftställare. Lite pamflett blir det ställvis, för få har samma liberala glöd som Don Mario, en produktiv, stridbar och vida läst författare, som nästan blev president i sitt hemland.
Att den forne vänsterintellektuelle Don Mario sedan länge har bytt ideologiskt läger är välkänt. Ned revs Che Guevara och Fidel Castro, upp lyftes Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Kanske lite magstarkt, men i skrift är han ju långt mer nyanserad än så.
Lockrop utgår från sju liberala tänkare: Adam Smith, José Ortega y Gasset, Friedrich von Hayek, Karl Popper, Isaiah Berlin, Raymond Aron och Jean François Revel. Det är en intressant och mångsidig samling, även för liberalt otrogna och vacklande.
Även här utmålas Hayek som en stor intellektuell, inte bara en ekonom för börsanalytiker att namndroppa.
I kapitlet om Adam Smith får vi exempelvis möta mer av människan och moralfilosofen än ekonomen. José Ortega y Gasset, den intellektuella giganten i 1900-talets Spanien, försvaras med näbbar och klor från anklagelserna att han fegat ur när det fascistiska uppror startade som sedermera ledde till Francodiktaturen. Inte så att Ortega y Gasset skrev hyllningsporträtt till Franco, men hans intellektuella patos svalnade när det som bäst behövdes. Själv menar Vargas Llosa att ”Ortegas misstag berodde inte på att han var feg eller opportunistisk; på sin höjd var han naiv när han försökte ge uttryck för ett modererat, civilt och reformistiskt alternativ i tider då detta inte hade någon som helst möjlighet att bli genomfört i den spanska verkligheten.” Samtidigt vek Ortega y Gasset inte en tum från sina sekulära principer i den starkt katolska Francodiktaturen.
Österrikaren von Hayek hjälpte Mario Vargas Llosa att ta sig ur ”socialismens illusioner och sofismer.” Även här utmålas Hayek som en stor intellektuell, inte bara en ekonom för börsanalytiker att namndroppa när det för ovanlighetens skull behövs bildning.
Ett av nyckelbegreppen här är spontana ordningar, att staten inte ska lägga sig och marknaden ska styra sig själv. Här, liksom på andra ställen, låter den klädsamt kultiverade Vargas Llosa motargument få komma med: ”Spontana ordningar är givetvis inte alltid av godo”. Vid flera tillfällen nämns att korruption, flocktänkande och illvilja snedvrider marknaden, inte minst i Latinamerika och Afrika, där förespråkarna för den fria marknaden utan skam och sans skor sig själva och sina närmaste. Men cyniska oligarker finns överallt, precis som ljugande och auktoritära populister.
Här påminner det dock mycket om när inbitna kommunister försvarar den dysfunktionella och havererade Sovjetregimen med att idéerna visserligen var superbra, men att deras korrekta genomförande förstördes. Alltid dessa illvilliga sabotörer som sätter krokben för det goda, snarare än att erkänna att utopin inte var genomförbar, att kartan och terrängen, idealet och verkligheten inte stämde.
Men elegant, skarptänkt och charmigt är det. Vargas Llosa är en synnerlig skicklig författare som ger liv åt några av 1900-talets tongivande tänkare.
Från Don Mario till vår egen Lena Andersson är steget långt. Till en början slås jag av hur trögt det går att läsa denna upphöjda författare och kolumnist. Något är det med abstraktionerna och namn- och begreppsdroppandet i denna publikation med det ovanligt självförklarande namnet Om falsk och äkta liberalism.
Precis som Vargas Llosa pucklar Andersson på liberalismens fiender av idag – postkolonialister, ny-marxister, populister och identitetspolitiska strömningar. Essentialismen och dess påföljande kollektivism – om den så hämtar sin näring ur nationalismen, marxismen eller identitetspolitiken – är ett allvarligt hot mot friheten. Med vårt mänskliga förnuft måste vi tänka bortom stammen, flocken och nationen: ”På samhällsnivå och i politik är individen den rätta minsta enheten.” Som människor tänker vi med hjälp av olika begrepp, förenklingar och grupperingar, men vi kan aldrig reduceras till dem. Kollektivet reducerar, individen befriar.
Vad är då den äkta liberalismen här? För hos Vargas Llosa möter vi snarare olika nyanser av liberalism, nyanser i ett pussel, där vissa bitar fungerar bättre än andra. Men hos Andersson är det annorlunda; här finns en falsk och en äkta liberalism. Den äkta liberalismen utgår från den mänskliga individens självständighet, värdighet och förnuft, inte från dyrkandet av den fria marknaden. För med marknaden som övergripande norm töms ju allt som inte har ett pris på värde. Och här är Andersson inne och trampar på en terräng som närmast skulle kunna karaktäriseras som socialliberal då hon menar att marknadens ”värdeteori appliceras på fält där den passar sämre.” Ett litet mummel om vård, skola och omsorg tycker jag mig höra, utan att det riktigt kommer något klarspråk.
För i deras eldiga och elokventa försvar för liberalismen, saknas något.
Här skulle det vara på sin plats med mer konkretion – både från Andersson och Vargas Llosa. För i deras eldiga och elokventa försvar för liberalismen, saknas något: den sociala hållbarheten, men framförallt hänsynen till naturen och framtiden. För om det marknadsstyrda och liberala förnuftet nu inte sköter naturen och framtiden så speciellt väl, vad ska vi göra då? Bara sätta oss ner och läsa mer liberala teorier, allt medan klimatförändringarna rullar på och den biologiska mångfalden störtdyker och polarisarna smälter? Varför har den vuxne individen – med eller utan liberalt förnuft – sådan rätt att sabba för barn och kommande generationer?
För som Naomi Klein påpekar i bästsäljaren This changes everything, så är det förkrossande uppenbart att dagens kvartalskapitalism inte bryr sig om vare sig naturen eller framtida generationer. De får leva med rovdriftens följder och tillväxtfixeringens baksmälla. Dessvärre visar också dagens neurovetenskap att människan tenderar att tänka långt mer kortsiktigt, känslomässigt och inskränkt än vi vill tro. Vi är oftast sociala, solidariska och sansade med dem som står oss närmast och med det som sker i nuet, men stora och svåröverblickbara sammanhang – som klimathotet – tenderar vi att skjuta undan och skygga inför.
Att Adam Smith, Karl Popper, Isaiah Berlin och andra liberala giganter inte skrev om klimatkrisen och massutrotningen av den biologiska mångfalden är en sak. Ämnena var inte i svang då. Att de skarpsinniga och pålästa fullblodsliberalerna Andersson och Vargas Llosa idag missar dessa brännande ödesfrågor, är dock högst anmärkningsvärt.
info@opulens.se
