Lysande romansatir om rasismen i USA

Litteratur/Kultur
Paul Beatty.

USA. Paul Beatty fungerar i Svikaren som den kompromisslöse sanningssägaren, när han blottlägger ett rasistiskt USA, skriver Thomas Almqvist.

 

 

Svikaren av Paul Beatty
Översättning: Mats Berggren
Rámus förlag

I Dickens, ett ghetto i Los Angeles, där afrikanamerikaner bor, ökar arbetslösheten, fattigdomen, brottsligheten och spädbarnsdödligheten, samtidigt som procenten utexaminerade elever, läskunnigheten och medellivslängden hela tiden sjunker. Stadsdelen kallas för Svarthetens Sista Bastion och är en mordhuvudstad i USA. Det gamla Dickens finns inte längre utan har förfallit och översvämmats av knarkhandel, föroreningar och våld. Svikaren i bokens titel, romanens berättande jag vill bara återupprätta Dickens forna storhet, när han återsegregerar det lokala gymnasiet och återinför slaveriet på sin marijuana- och vattenmelonodling. Hans motiv är ädla, men han åtalas ändå i Högsta domstolen.

Svikaren är en av de smartaste böcker som skrivits om ras och identitet i USA på mycket, mycket länge. Romanen har haft en enorm framgång i hemlandet, både bland läsare och kritiker, och Beatty tilldelades Man Booker-priset för den 2016.

Det är en skrattframkallande, knivskarp satir, men där skrattet sätts i halsen, när man inser att berättelsen speglar dagens samhälle. Den blir till ett furiöst angrepp på allt vad rasism är.

Här finns också en genomgående förståelse för hela det sociala sammanhanget och det historiska perspektivet. Innehållet kan upplevas som både bisarrt och skruvat och alltså inte bara komiskt, men med en ibland dråplig komik och oftast en mycket svart humor lyckas Beatty ändå hålla den ironiska distansen till en vansinnig amerikansk värld.

Här finns då både känslomässig styrka och analytisk skärpa, när han öppnar sitt språk mot en större tydlighet men klarar samtidigt av att lyssna inåt i inlevelsens tecken. Det bildmässigt grandiosa i Beattys fantasiliv firar triumfer i Svikaren. Lägg till denna mångsidighet och bredd det ibland påfallande poetiska språket.

Beattys sätt att leka med språket känns genialt och på så vis genomskådar han det amerikanska samhällets alla löjliga hierarkier. Hans bildspråk är vildvuxet, när han staplar sanslösa ordlekar på varandra. När det fungerar, slår det gnistor om det, men när det inte gör det, riskerar bilderna att ta ut varandra. Till och med Hans Berggren, som är en mycket skicklig översättare från engelskan, måste ibland ha haft problem med att hitta rätt nivå på språket.

Beatty fungerar i Svikaren som den kompromisslöse sanningssägaren, när han blottlägger ett rasistiskt USA. Livet i Dickens skildras som något absurt för att inte säga groteskt och här finns också en underström av sexualitet och våld, som förs upp till textens yta. Beatty har lärt sig mycket av både Franz Kafka och Samuel Beckett. Att läsa Svikaren gav mig ungefär samma hysteriska känsla av satiriskt vansinne, som när jag läste Joseph Hellers Moment 22 första gången. Det är menat som beröm.

THOMAS ALMQVIST
Förlagsredaktör

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Farguesbrevet

  NOVELL. Ett brev i en fransk förundersökning blev avgörande för att
Gå till Toppen