Lyrik med intressant spänningsfält

Litteratur/Kultur
Ariana Reines. (Foto: Privat.)

DIKTVERK. Trots att det stundtals känns platt finns här ett intressant spänningsfält i motsättningen mellan att vilja vara nära orden och den distanserade tonen. Och mellan ett skapande, kvinnligt ”jag” och männen som omväxlande framträder i egenskap av ”genier” och omväxlande detroniseras och görs till musor, skriver Anna Remmets som läst Coeur de lion av Ariana Reines.

 

Coeur de lion av Ariana Reines

Översättning: Sami Aidi

It-lit

Coeur de lion är, förutom smeknamnet på den engelska kung som för många idag mest är känd som det stora och ”goda” lejonet i Disneyversionen av Robin Hood, titeln på ett diktverk av den amerikanska poeten Ariana Reines 𝐟𝐫å𝐧 2007. Diktboken blev kultförklarat i vissa kretsar när den kom, men har sedan under lång tid varit otillgänglig och förblivit oöversatt till svenska. Nu kommer den dock i svensk översättning av Sami Aidi på det relativt nystartade förlaget It-lit.

Coeur de lion är ett på ytan mycket rakt verk, utan vare sig språkliga krusiduller eller en särskilt komplicerad struktur. Upplägget påminner något om Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, där ett ”jag” på ett rättframt sätt vänder sig till ett ”du” och talar om en sårig relation och episoder ur deras gemensamma liv. Med skillnaden att Coeur de lion är en mycket mer självmedveten och metalitterär text. Stycken som ”Det stör mig/ Att du klipper ut/ American Apparel-annonser/ Och sätter upp dem ovanför din säng” andas extremt mycket ”kärlek i det tidiga 2000-talets tid” och framkallar en nostalgisk suck hos oss som var unga på den tiden då klädmärket American Apparel (som sedermera gick i konkurs) med sina pornografi- och pedofiliflirtande annonser var det hippaste som fanns. Men ”jaget” och ”duet” i Reines text är inte bara hippa, utan också unga intellektuella som, när de inte ”knullar” eller grälar, gärna pratar litteratur. Referenser till de litterära giganterna duggar sålunda tätt, men det handlar inte bara om intellektuellt poserande (även om det onekligen finns ett drag av just detta), utan är också ett allvarligt försök att diskutera kön, klass och konst: vem som får vara konstnär och vem som tilldelas rollen som  ”galleritjej”, mamma eller musa.

”Jag faller för kvinnor/ Som är bortom sig själva,/Bortom dig, sin situation, och allt annat./ Det är såna kvinnor jag vill känna till.” säger diktjaget. Ändå verkar hon (för jag läser jaget som en ”hon”) inte kunna komma dessa kvinnor nära i texten. De kvinnor som refereras till är tvärtom musor, manliga författares skapelser som Emma Bovary, en utsliten mor och en ”galleritjej”, tillika duets (ex?)flickvän som också bär namnet Emma. Kanske är detta författarens sätt att kommentera den ännu rådande synen på vilket kön som antas producera Den Stora Konsten och den plats som det andra könet tilldelas i denna konstproduktion?

Det är en rollfördelning som hon sedan ställer på huvudet genom att kalla det manliga ”duet” som jaget vänder sig till för just ”musa”, efter att ha deklarerat att hans försök till roman är skräp.

Den skenbara enkelheten i dikterna kompliceras också av att meningarna känns sönderhackade, liksom frampressade. Så här kan det se ut:

”När jag låg sömnlös

Intill dig och jag

Sa att jag ville gråta”

Det finns en tvekan eller ambivalens i språket, ett visst avstånd till känslorna och tankarna, som om jaget är avtrubbat eller osäkert på vad språket egentligen förmår.

”För om ord/ På en sida/ Ska kunna påverka/Var jag tvungen att vara nära/ Var jag tvungen/ att vara nära” säger hon. Och ändå tycks hon vara så distanserad. Men ”/…/ orden hjälper typ/ Fortfarande, eller det verkar åtminstone/ Så ibland.” funderar hon på ett annat ställe.

Fast visst är det lätt att störa sig lite på det ansträngt metalitterära, självmedvetna och ”coola” i Coeur de lion. Om det är distans som döljer ett verkligt sår som Reines velat skriva fram fastnar tyvärr framställningen i just denna distans och öppnar inte riktigt upp dikterna mot något annat.

Men trots att det stundtals känns platt finns här ett intressant spänningsfält  i motsättningen mellan att vilja vara nära orden och den distanserade tonen, och mellan ett skapande, kvinnligt ”jag” och männen som omväxlande framträder i egenskap av ”genier” och omväxlande detroniseras och görs till musor.

ANNA REMMETS

 

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Festen som kom av sig

INSTÄLLT. ”De tre genomförda föreställningarna och nedläggningen har tagit mig på djupet
Gå till Toppen