Litterära klassiker: Rilke – ett motsägelsefullt geni

Litteratur.
Rainer Maria Rilke porträtterad på ett Österrikiskt frimärke.
Rainer Maria Rilke porträtterad på ett Österrikiskt frimärke.

VISIONÄR. Rainer Maria Rilke räknas till 1900-talets främsta diktare. Här tecknar Carsten Palmer Schale ett inträngande porträtt av en komplicerad författare vars diktning förmedlar en levande vision av en öppen och föränderlig verklighet.

Rainer Maria Rilke, 1913. (Bildkälla: Wikipedia)
Rainer Maria Rilke, 1913. (Bildkälla: Wikipedia)

Som den finlandssvenske litteraturforskaren och essäisten Michel Ekman framhållit var Rainer Maria Rilke var en paradoxal person. Rilke räknas tillsammans med kolleger som T S Eliot, James Joyce och Paul Valéry till den europeiska högmodernismens främsta namn. Men som person var Rilke egentligen inte alls modern. Tvärtom kan Rilke betraktas som omodern i flera viktiga avseenden.

Snarare än att vara ett med sin egen tid och tidsandan personifierade han istället de starka band som kan påvisas mellan romantikens och modernismens ideal. Detta trots att rabulistiska och historieförnekande inslag står att finna lite varstans i modernismen

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka.

Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota.

Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Redan från början vill jag här hävda att Rainer Maria Rilke sålunda framstår som en människa med tvivelaktiga personliga egenskaper, men också som en människa, som, efterhand, utvecklades till en mogen poet – 1907 – och slutligen till ett formidabelt diktargeni. Jag tänker på romanen ”Malte Laurids Brigge”, även känd som ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (tysk originaltitel: ”Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge”) (1910), Sonetterna till Orfeus (tyska: Die Sonette an Orpheus) (1923) och framför allt hans ”Duinoelegier” (1923).

Rilkes poetiska gärning kan indelas i åtminstone tre epoker: före 1907, 1907-10/12) och 1922-23. Mellan den andra och tredje epoken uppstod tystnad.

Från omkring 1890-talets början eller mitt till och med 1906 skrev han en ganska blommig, kladdig och lättvindig kärlekspoesi (som beundrades av dem som beundrar sådant). Från 1907 framstår han däremot som en gudabenådad och formstark poet. I dubbelvolymen ”Nya dikter”1907-08 finner vi en rad mästerverk, exempelvis den i gängse litteraturhandböcker kända dikten ”Pantern”. 1910 utkommer den lätt kamouflerat autobiografiska romanen ”Malte Laurids Brigge”. Tystnad. 1922-23 exploderar hans gärning, och han skriver under mycket kort tid – några februariveckor 1922 – på sina sonetter (”Die Sonette an Orpheus”) och avslutade samtidigt det verkliga storverket ”Duinoelegier”, (tyska: Duineser Elegien), på svenska även utgiven som ”Duinoelegierna”.

Från 1923 och framåt brottades Rilke allt oftare med hälsoproblem som krävde många och långa vistelser på ett sanatorium i Territet, nära Montreux vid Genèvesjön. Hans tid i Paris mellan januari och augusti 1925 var ett försök att undgå sjukdomen genom byte av miljö och levnadsvillkor. Trots hälsoproblemen tillkom många värdefulla dikter under åren 1923-1926, bland annat ”Gong” och ”Mausoleum” samt ett omfattande lyriskt verk på franska. Kort före sin död diagnosticerades Rilkes sjukdom som leukemi. Poeten dog den 29 december 1926 på Valmontsanatoriet i Schweiz och han begravdes den 2 januari 1927 på Rarons kyrkogård väster om Visp.

Bakom, under och mellan raderna i hans verk finner vi emellertid just hans liv. Detta bör vi nog ha i minnet. Han omgav sig med ett entourage av (främst) unga kvinnor, ljög om sin härkomst, bodde på slott och herresäten, var politiskt reaktionär, på gränsen till fascist, brydde sig knappast alls om andra människor och profiterade ekonomiskt starkt på sin omgivning.

Enkel och elementär – men även orfisk.

Men inte heller detta är naturligtvis hela sanningen. Enligt till exempel Erik Lindegren var han en mycket komplex och mångdimensionell människa, och med sviter av barndom och uppväxt. Ett kosmiskt medium, en korsning mellan marionett och ängel.

Rilke var både romantiker – starkt influerad av Hölderlin (dessförinnan av den som poet betydligt sämre Heine) och en framtisvisionär. Även om det måhända kan vara svårt att tro. Enkel och elementär – men även orfisk. En man som spelade idealbilden av sig själv, både som människa och författare. Besatt av ångest och död och – inte minst i ”Malte Laurids Brigge” – gestaltare av konflikten mellan ”enskild död” och ”fabriksmässig massdöd”.

Men, som antytts; mycket av detta bottnar i Rilkes uppväxt och ungdom. Med en halvgalen mor och en far som tvingade honom att vistas på en militärakademi mellan sitt tionde och 16:e år. Han sög dock näring, tycks det mig, både i liv och verk från både fiktion och fakta.

Romangestalten Malte Laurids Brigge är en dansk, lite vilsen poet, inspirerad av J.P Jacobsens Niels Lyhne. Detta verk överbryggar för övrigt – genom sin långa tillkomsttid (1904-10) – Rilkes, enligt min mening, begynnande poetiska mästerskap och höjdpunkten (jämte elegierna) i det senare, ”Nya dikter” (1907-08). Den ångest, fruktan och dödsskräck, som präglar romanen, återfinns också i mer stram och poetiskt pregnant version i ”Nya dikter”, och den överromantiska stilen lämnas en gång för alla därhän. Men det var ”överromantiken” som först skapade hans berömmelse – inte minst genom översvallande kritik formulerad av vår egen Ellen Key (när han blev verkligt betydande övergav hon honom).

Jag kan här inte låta bli att en aning brutalt och provokativt hävda: det är ju så det brukar gå till när ”populära författare” växer till sig och blir riktigt bra. Särskilt poeter, men också experimentella prosaförfattare.

Romanen om Brigge har för övrigt påverkat en rad författare, som W H Auden och T S Eliot, för att ge ett par exempel. Omvänt är den i stor utsträckning i sig påverkad av Goethe, Nietzsche, Dostojevskij och andra. Många av de konkreta detaljscenerierna i ”Malte Laurids Brigge” har dock, tycker jag, svårt att hålla jämna steg med en annan inspiratör: Sören Kierkegaard i dennes skarpsinniga ”Sjukdom till döds”.

Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

Rilke själv lär ha hävdat, efter att ha läst Dostojevskijs ”Döda huset” att han var väl förtrogen med en sibirisk straffånges belägenhet alltsedan sin militära tvångsvistelse från tioårsåldern.

Kontakten med skulptören Rodin kan här inte överskattas (Rilke skrev en bok om Rodin). Dels fick Rilke direktkontakt med de förkomna existenserna i Paris, dels stramade hans språk upp (som följd av iakttagelser av Rodins arbetssätt), något som utmärkt väl kommer till uttryck i ”Nya dikter”. Enskildheter utmejslas alltmer i flerdubbel bemärkelse. Rilkes tidigare ”innerlighetsvisioner” förvandlas till gestaltningar av konkret liv. Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

”Malte Laurids Brigge” är fylld av anspelningar på ton och stoff hos Gide, Bang, Dostojevskij, Baudelaire och framför allt J P Jacobsen. Ibsen, Sapfo och Gaspara Stampa passerar också revy. Tesen om ”den enskilda döden” blir inte riktigt övertygande, men spänningen mellan rationellt och irrationellt gestaltas på ett mycket intressant sätt. Brigge – denne fiktive danske adelsman – representerar dock Rilkes inte bara fiktiva idéer, utan även hans faktiska livslögner.

Främst framträder i ”Malte Laurids Brigge”, vågar jag hävda, Rilkes oerhörda suggestibilitet och identitetsutplånande ångest, hans tingmystik och upplevelse av egen – och andras – vanmakt. Brigge är en människa som är den siste och den förste ”i färd med att börja om från början”. ”Malte Laurids Brigge” är ett omistligt komplement till ”Nya dikter” och ”Duinoelegier”.

Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom

Rilkes ”Duinoelegier” var och är  –  måhända i vissa kretsar fortfarande – för Tyskland vad T S Eliots ”Det öde landet” är för England. Eliots stora dikt publicerades 1922, Rilkes året därpå, 1923. Duinoelegierna följer, som sagt, efter ett långt uppehåll bakefter mästerverket Nya dikter 1907-08. Men verket har ändå sina rötter i tidigvintern 1912, när Rilke vistas som gäst på det dalmatinska slottet Duino nära Trieste. Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom:

Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst
i kretsen av änglar? Och även om en av dem plötsligt
tryckte mig till sitt bröst: hur skulle jag inte förintas
av hans starkare form?

Därmed var början på den första elegin – av tio – snart färdigskriven, och den följs strax av fragment till inledningsraderna till nummer tre och tio. Liksom nedkastade i en hast. Men sedan tar det – slut. Fram till i februari 1922, när en serie sonetter och delar av elegierna koncipieras enormt snabbt. Detta år är inspirerat på ett sätt jag inte känner motsvarigheten till (möjligen när Dostojevskij skrev stora delar av ”Idioten” på två månader).

”Duinoelegier” publiceras samma år som sonetterna 1923. ”Duinoelegier” är ett stramt, Hölderlin-lyriskt, metriskt (jämför med Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf!) och tematiskt mästerstycke. Stilen och tonen är mycket intensiv. Associationsflödet likaså, vilket bland annat givit upphov till att diktcykeln – som T S Eliots ”Det öde landet” – uppfattats som obegriplig. Det är den inte, läst med öppet sinne. Rilke menar för övrigt att elegierna inte bygger på idéer eller fiktion, utan på erfarenhet.

Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Människolivets korthet och obeständighet och dödens ofrånkomlighet är utgångspunkterna. Formmässigt är de mer eller mindre varierade. Ett huvudtema – det viktigaste, tror jag – är dialektiken mellan de trygga djuren, ”änglarnas” frihet och människans utsatthet och svårigheter. Men vad står egentligen änglarna för, som vi möter redan i anslaget i den första elegin, och sedan får följa? ”Änglarna” motsvarar åtminstone inte de änglar som vi exempelvis möter i katolsk konst – Rilke föddes i Prag och växte upp i katolsk miljö – exempelvis hos Botticelli eller Rafael. Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Ty det sköna är fara,
är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början
och beundran är tacksamhet mest att vi sluppit
undan dess närhets hot. Förfärlig är änglarnas anblick.

Redan i ”Nya dikter” möter vi dem. Karin Boyes översättning av ”Ängeln” lyder:

Med blott en vink avvisar han de ting
som kan förplikta eller stänga inne,
ty närmre, högre drager i hans sinne
det evigt kommande i sin ring.
Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar enär han beredd att gå.
Men lämna intet i hans lätta händer
av det som tynger dig – de kommer då
till dig i en natt i brottningskamp och prövning
och rasar genom huset som en storm
och kramar dig i skapelsens bedövning
och bryter loss dig ur din fasta form.

Änglarna liknar barnet med sin i positiv mening naiva och oförvillade blick. Änglarna liknar också den kallelsedrivne hjälten (prästen snarare än krigaren). Människans aktivitet pendlar mellan kärleken och det misslyckade. Hängivenhet för den Andre – den kärlek som inte kräver något gensvar – är höjden av det mänskliga, och sålunda änglalikt. Och det förblivande värdet i kärleken ligger i distansen och resignationen – inte i det flyktiga mötet eller den förledande närheten.

Ack, är det inte snart tid att den äldsta av plågor
en gång görs fruktbar, tid att vi lär oss
skiljas i kärlek från den som vi älskar
liksom strängen darrande skiljes från pilen
i längtan utöver sig själv? Ty intet kan äga bestånd.

Naturligtvis är Rilkes form alltför orolig – alltför modern – för att den skall kunna jämföras med den klassiska renheten hos en Dante eller en Milton, och inte heller har hans verk samma rätlinjiga klarhet och monumentalitet i uppbyggnaden som vi finner hos dem. I gengäld är han den poetiska koncentrationens mästersmed och överträffar åtminstone avgjort Milton i förmågan att pressa samman känslo- och tankeinnehållet i en pregnant formulering eller en överrumplande bild, som tycks mättad av erfarenhet och kontemplation.

Men även i sin teoretiska aspekt på tillvaron har han åtskilligt att ge och även om mycket i hans verk vid första ögonkastet kan tyckas fantastiskt och överspänt, så innehåller det i allmänhet en hållbar kärna av empirisk iakttagelse.

Rilkes uppfattning av djurlivet må gärna avfärdas som romantisk önskedröm och hans änglasymbolik må gärna förvisas till mytologins område, men kvar står den levande visionen av en öppen och föränderlig verklighet. Där är människan infogad som en länk i en oändlig serie av utvecklingsplan. En serie vars ursprung vi ännu inte kan skönja och vars kommande uppenbarelseformer vi endast glimtvis kan ana i ögonblick som bryter in i våra liv med den elementära intensiteten hos dunkla och okontrollerbara krafter.

ANVÄND DENNA!
CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Det senaste från Litteratur

0 0kr