KRIGSSKILDRING. Jesper Nordström läser “Kriget i Gallien” av Gaius Julius Caesar och njuter av översättningen men finner åtskilligt av det som skildras fasansfullt.
Jag tillhörde den sista årskullen gymnasieelever som kunde välja humanistisk linje, helklassisk variant med både latin och antik grekiska som ämnesval. Så satt man där då klädd i svarta kläder, med spretig syntfrisyr samt klädsam weltschmerz och försökte få ihop vokativ i tredje deklinationen. Det gick väl…så där.
Man kan fråga sig vilken 17-åring som är mentalt mogen att studera ett språk som inte talats på 1 600 år. Men jag har aldrig ifrågasatt själva beslutet att studera latin. Gång på gång blir jag varse hur mycket det genomsyrar de europeiska språken, likt en knappt hörbar grundton i en orkestrering.
Mitt minne av språkets rena klang var att det var kongenialt med det som svepande kallas “Romardygder”; ett kallt sakligt språk med en stackatorytm som får en att se sandaltramp framför sig.
Att höra ett språks grundklang och känsla bygger ju till stor del på att man inte har det som modersmål. Så kan till exempel vi som är svenskspråkiga tycka att finskan är mustigt granskogsdyster eller att norskan får oss att bums vilja ta på vandringskängorna och bestiga närmsta grönfriska berg med fjordutsikt.
Min hjärtekänsla är också att svenska språket med sin lite torra fyrkantighet passar väl till att fånga upp det stilistiskt njutbara i originalspråket. Ett exempel på detta är klassikern ”Gaius Julius Caesar “Kriget i Gallien. Med kartor och kommentarer” i översättning av Åke Fridh (Bokförlaget Augusti).
Såklart hanterar Åke Fridh översättningsarbetet mästerligt och landar i ett slags lagom ålderdomlig kanslisvenska. Men fattas bara, han var ju professor i latin under svensk humanioras guldålder.
Men sedan går det också en kall kår genom mig då jag inser vad det faktiskt är jag sitter och läser. Plötsligt går det inte bara att njuta av läsningen som en puttrig, lite biblioteks- och punschdoftande bildningshedonism för det här är trots allt en propagandistisk dagbok från ett grymt och mycket blodigt krig.
Tanken svindlar. Jämför Caesars krigsdagbok med hur det vore om Kremls samlade lögnproduktion om Ukrainainvasionen skulle förvandlas till kanoniserad litteratur. Nej det tror jag inte kommer att hända, men det är av vikt att hålla huvudet kallt och betänka vad det här faktiskt är för sorts text.
Det är en apologi från en blodtörstig maktlysten framtida diktator, varken mer eller mindre.
I allt detta kan det likväl vara rätt roande att Caesar ibland verkar ha tittat lite väl djupt i amforan med honungsvin. I slutet av boken hävdar han att det finns enhörningar i Germanien.
Sedan finns det också en del bisarra sidonoteringar mitt i allt tal om truppförflyttningar och det är summa summarum en rätt komplicerad bok. Det går inte riktigt att distansera sig genom ett resonemang som “äh, det var ju mer än 2 000 år sedan det skedde”. Snarare framstår det som skildras i kombination med förordet tämligen samtida och aktuellt.
jesper.nordstrom@opulens.se
