Konservativ men ändå progressiv bok om skolan

Litteratur/Kultur
Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji. Montage: Opulens.

SAKLIGHET.  Glädjeparadoxen är en bok som är progressiv genom att vara konservativ, anser Jesper Nordström.  ”Det handlar om en mycket djupare och sakligare argumentation än att bara vara reaktionärt gnällig.”

 

 

Glädjeparadoxen — Historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse
Av Gabriel Heller-Sahlgren & Nima Sanandaji
Dialogos förlag

Den mörkgröna färgen på omslaget sätter tonen direkt. Här vill man signalera universitetsbibliotek och dammigt läroverk och inte mig emot. Den svenska skolan har varit på fallrepet länge nog och det är skönt med en debattbok om skolan som får det att i positiv bemärkelse rycka lite i åderbråcket och manchesterkavajen.

Det här är ett bistert grundskott mot de progressiva pedagogiska modellerna som gett oss dalande resultat i Pisa-rapporten. Författarna har koppling till näringslivet och det är också källan till en av bokens få svagheter tror jag, nämligen att de mest verkar se skolan som en fabrik för att framställa anställningsbara unga vuxna. Med stor rätt går de emot den relativistiska kunskapssynen som bland annat gett oss ”feministisk matematik” (ett plus ett är två oavsett kön i min bok) men de missar att de faktiskt finns skillnader mellan exakta och hermeneutiska vetenskaper.

Skulle vi allvarligt talat vilja tillbaka till en svenskundervisning där ingen vågar riva ner Heidenstam från sin sockel? Vad det postmoderna i skolan gjort är faktiskt att öppna och vidga ämnen så de kan rymma så mycket mer nu än före den stora reformen 1994. Jag minns själv min svenskfröken som hade en min som hade jag dragit in ett kadaver i klassrummet när jag sa att jag ville skriva uppsats om rumänsk fantasy i stället för de perukstockar hon föreslagit.

Nå, jag ska raljera lagom, ty i stort håller jag med författarna om att elevdemokrati och lustprincipen gått för långt, och det är en av modern pedagogiks största björntjänster rent klassmässigt, då med all tydlighet de som kommer från hem med dålig studievana är de som behöver gamla tiders fyrkantighet och rent ut sagt tråkiga pedagogik.

Det är bara att titta på ett klassrum: de adhd-diagnostiserade får en elevassistent som ibland går iväg med barnet för att sitta lite mer lugnt och fokuserat för att nöta sig igenom ett moment. Med andra ord är dagens specialpedagogik gårdagens normala upplägg. De studiemotiverade skarpa akademikerungarna har inga problem att prestera.

När det gäller författarnas tämligen vattentäta argumentation kokar den ner till en handfull punkter och det tyngst vägande är väl det rent neurologiska; signalsubstansen serotonin är aktiv när minnen och kunskap formas i hjärnan, men främst när det repeteras och nöts in. Det vill säga här har vi bokens titels kärna: det som upplevs tråkigt är på ett neurologiskt plan kopplat till lust.

Till syvende och sist är det här en bok som är progressiv genom att vara konservativ, men det handlar om en mycket djupare och sakligare argumentation än att bara vara reaktionärt gnällig.

Det finns en liten sur bismak av att allt som sker inom de mjukare ämnena är oväsentligt. Men det går inte att undervisa i filosofi eller samhällskunskap utan att hysa en viss relativistisk och mjuk grundsyn på vad som sker i klassrummet, något som i bästa fall bygger demokrati genom samtal istället för att nöta in fakta.

Men för att sammanfatta bokens innehåll så får vi här en på det hela taget väl formulerad text om varför flummet i våra skolor måste minska.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen