Josephine Harts ”Damage” – kroppars dragningskrafter och ett farväl till passionen

Litteratur.
Omslaget till förstaupplagan av Josephine Harts succéroman.
Omslaget till förstaupplagan av Josephine Harts succéroman.

SUCCÉROMAN. I år har Netflix presenterat en ny adaption av Josephine Harts succéroman ”Damage”. Ulf Cronquist berättar här om boken som han anser vara bättre än sitt rykte och vad det är som gör den så speciell. Det handlar bland annat om kroppars dragninsgkrafter.

När jag för drygt trettio år sedan av en slump började läsa Josephine Harts roman Damage (1991) befann jag mig på den grekiska ön Hydra ett stenkast från Leonard Cohens hus utan att jag visste om det. Jag hittade Damage i en bokhylla i det hus jag hyrde, det heter idag Alpha Hydrae och är numera en inspelningsstudio. Det har sedan århundraden haft de tre största fönstren på ön.

Jag läste ut boken på klipporna i Kamini mellan dopp i det Saroniska havet; senare fick jag reda på att det var att av Cohens favoritställen där han tidigare kunde ses (inkognito?) om morgnarna i en ankellång skinande röd badrock.

Leonard Cohen skrev flera av sina mest kända låtar på Hydra, till exempel ”So Long, Marianne” och ”Bird on a Wire”.

Han skrev också delar av sin andra roman där, det postmodernistiska fyrverkeriet Beautiful Losers (1966). På första sidan i romanen skrivs: ”I am an old scholar now, much better-looking now than when I was young. That’s what a lot of sitting on your ass does to your face” – en vacker förlorares förutsägelse.

Cohens roman var den sorts experimentella litteratur jag sökte mig till som stoff till min doktorsavhandling. Jag skrev senare en artikel om Beautiful Losers som en ironisk sado-masochistisk text med den bibliska förlagan Song of Songs (Höga visan). Cohen fick skriva ett förord till romanen före publicering där han försäkrade att inget i den hade hänt i verkligheten.

Övergrepp och självmord

Josephine Harts Damage är varken experimentell, postmodern eller ironisk, tvärtom presenterar den sig från början som en konventionell tragedi och titeln, visar det sig, är en referens till incest och dess orsakande skada: Anna, den kvinnliga huvudpersonen och offret för övergreppet orsakar i sin tur två mäns självmord kopplat till passion.

Hennes trauma leder henne också till en sado-masochistisk relation med bokens berättarjag Roger, som kommer att sluta i tragedi vilket – som nämnts – understryks tidigt.

Boken är tydlig i en sorts freudiansk determinism kring Annas bakgrund, men också kring Rogers barndom med en kall, prestationsinriktad fader. Och plötsligt står de två där på en tråkig julfest och ser varandra i ögonen – vilket ofrånkomligen leder till pervers och glödande destruktiv passion utan att någon av de två förstår varför. Vi känner igen historien.

One-hit-wonder

Hart arbetade som förläggare, pjäs-producent och programledare för Books by My Bedside på ITV.

Damage får ses lite som en one-hit-wonder, men året därpå publicerade hon romanen Sin som även den blev en (oväntad) bestseller. Hennes stil kan kritiseras för att vara väl klinisk, närmast olitterär; en marknadsstrategi med hjälp av hennes tv-personlighet kan också misstänkas ligga bakom framgången.

Damage blev också en uppmärksammad film redan året därpå (1992) – i regi Louis Malle med Jeremy Irons och Juliette Binoche som det på förhand dömda paret. Filmen, liksom boken, kan ibland upplevas som närmast fantasilös i sin tragiska determinism. Och det på förhand utannonserat perversa med Malles film ger i stället en fadd eftersmak av vanilj.

Netflix

Inledningen till denna reflektion 2023 är att Netflix i april presenterade en ny adaption av Damage, en serie i fyra delar, med den nya titeln Obsession. Skådespelarna Richard Armitage och Charlie Murphy gör sitt bästa som det besatta paret men agerar aningen könlöst i brist på regi. Brittiska kritiker har inte varit nådiga och beskrivit serien som en dålig variant av den redan outhärdliga 50 Shades of Grey.

Josephine Harts roman förtjänar dock ett bättre rykte i litteraturhistorien. Den är skriven i en dragningskrafternas tradition med början i Goethes Die Wahlverwandtschaften (1809), se vidare Peter Handkes Die Linkshändige Frau (1971; film 1977); jfr. Tom Stoppards pjäs Arcadia (1993). Vi har att göra med den undflyende alltför mänskliga fugan i brytningspunkterna mellan kemi, psykologi, humanism och entropi. Eller som Leonard Cohen sammanfattar döden och kärleken på sitt farvälalbum:

“You want it darker
We kill the flame”

ULF CRONQUIST info@opulens.se
ULF CRONQUIST
info@opulens.se

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr