Ironin — diktens dödsfiende?

Litteratur/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

VILLOVÄGAR.  Är det kanhända så att  strävan efter att vara radikalare än de allra mest radikala har lett poesin på villovägar långt bortom diktningens gränser? undrar Erik Bovin.

 

 

Ibland händer det. Först går man i veckor och reflekterar, skriver, om vad man tycker sig igenkänna som en självdestruktiv tendens i den samtida svenska litteraturen. Men avstår ändå, från att utveckla det till något värt att publicera. Varför? Tja, främst av rädsla för att låta som en gnällig bakåtsträvare.

Men så lyssnar man på ett kulturreportage i P1 om Karl Ove Knausgårds prosa, där bland annat skribenten och litteraturvetaren Victor Malm talar om ironin i kulturen och samhället överlag. Den har ätit sig in överallt, vi fullkomligt översköljs av den, Malm menar vidare att den knausgårdska prosan tar spjärn mot denna ironi. Och visst, man kan tycka vad man vill om denne herr Knausgårds självutlämnande böcker – att han skriver på allvar råder det dock inga tvivel om.

Ironin har förlorat sin subversiva funktion, menar Malm. Han har helt rätt. För hur skulle den kunna vara subversiv nu när den blivit normerande?

Och ännu värre: den har, sen en tid tillbaka, letat sig in i poesin. Det är något med poesins själva fundament som gör att ironin direkt motsäger den. Därav min oro.

Malms beskrivning att ironin ätit sig in är korrekt, det är nämligen så den fungerar – som ett slags virus som när den väl angripit, låt säga, dikten, riskerar att avförtrolla den – göra den likgiltig inför sig själv, och andra. Därför är det förbryllande att så många, inte minst i min generation, envisas med att skriva ironisk poesi och dessutom innehar så framträdande roller på den inhemska lyrikscenen. (Inga namn nämnda.)

Harry Järv skrev i efterordet till Mallarmés En fauns eftermiddag, i utgåvan på svenska från 1975 (Cavefors) – att Rimbaud och Mallarmé tagit poesin till dess gräns – ”man kan nämligen inte komma längre utan att dikten upphäver sig själv”.

Går det hävda detta även idag, utan att stämplas som kulturkonservativ och bakåtsträvare? Att dessa två bör ses som de sista välgörande förnyarna av poesin, att alla radikala betydande poeter efter det, i någon mån, står i skuld till dem. Ja, jag håller med om att det inte är någon upplyftande tes. Ändå tror jag Järv har en poäng. Är det kanhända så att det är en strävan efter att vara radikalare än de allra mest radikala som har lett poesin på villovägar långt bortom diktningens gränser, samt gjort en del av den nutida poesin andefattig och cynisk intill självutplåning? Jag bara undrar.

Den danska filosofen Peter Kemp skriver i Språk och existens (1979) att ”poesi är bara poesi men den gör det möjligt för oss att inte gå under i ironi”. Poesin är enligt honom ett välbehövligt alternativ mot ironin. Poesi och ironi är därför, minst sagt, omaka par.

Och det är skillnad på att vara ironisk och humoristisk. Att ironisera är detsamma som att skvalpa på ytan, bemöta omvärlden med en cynisk distans och att använda sig av humor för att deklarera sin nihilism och likgiltighet. Humor har även poeter som Kristina Lugn och Bodil Malmsten, men deras poesi är för den skull inte ironisk, menar jag, även om den ofta ansetts vara det. Lugns och Malmstens lyrik är ofta snarare nattsvart humoristisk – på fullaste allvar, med andra ord.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium Weekend!

Opulens utkommer varje vardag och det helt utan betalväggar. Varje helg utkommer också Premium Weekend som endast kostar 29 kr i månaden eller 350 kr/år.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Mot bakgrund av Kemps förståelse av ironin och poesin kan jag inte undgå att betrakta den ironiska diktningen som anti-poesi. En poesi som således trätt över gränsen för diktens upphävande, för att återknyta till Järv.

Jag vill ogärna tala om för andra hur de ska skriva, men om det nu förhåller sig så att (1) poesin har ett väsen och (2) ironin är dess antagonist – är det ändå relevant att fråga de s.k. ”poeter” som skriver ironiskt – vad är det ni egentligen vill uppnå? För mig är det inte glasklart.

Om man är av den meningen att poesin kan och bör förnyas, inte minst för att behålla sin relevans i en föränderlig värld, så undrar jag ändå om denna fnissiga cynism är vägen framåt? Kemp menar tvärtom att ”ironin isolerar människan och måste därför till slut tystna”. Hur förhåller det sig med den ironiska dikten? Bakåtsträvande, ängsligt eller ej, det är i vilket fall inte oviktigt att författare, kritiker och läsare ställer sig frågan. En poesi som isolerar; poesin som en destruktiv kraft – är det verkligen vad vi vill ha?

ERIK BOVIN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen