FINLANDSSVENSKT. För det första är vi svenskar, vi som tror oss vara kulturkoftor, sorgligt obildade vad gäller våra grannländers litteratur och kultur — alltså till och med när det handlar om svenskspråkig litteratur från Finland, skriver Carsten Palmer Schale.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Under rätt många år nu har jag följt den finlandssvenska litteraturen. Jag har då med viss sorg konstaterat, att denna synnerligen kvalificerade litteratur är föga känd i Sverige. För övrigt är vi rikssvenskar dåliga, jämförelsevis, också på Norge, Danmark och Island (för att inte tala om Grönland och Färöarna). Gå in i snart sagt vilken större bokhandel som helst i Oslo, Köpenhamn — och Helsingfors, Reykjavik — så nog har dessa bra koll på oss här i Sverige. Man skäms.
Samtidigt finns här en historisk dimension. I Finland (eller den östra rikshalvan) skrevs exempelvis få större litterära verk, om några, på finska – före år 1800. Ganska lite, dessutom, något halvsekel därefter. Men inte ens detta, bland yngre generationer, gissar jag, är särskilt bekant.
För en något äldre generation (som jag, 60+) är det måhända något annorlunda. Åtminstone Fänrik Ståls sägner (Runeberg) och Fältskärns berättelser (Topelius) är exempelvis väl kända: Sven Duva, Lotta Svärd, Tigerstedt och så vidare. Men därefter? Selma Abrahamsson (Julbrännvinet)?
Ja, den finlandssvenska litteraturen, och kultursfären i sin helhet, är ju mäktig. Solveig von Schoultz (1907-96; en stor mängd högkvalitativ prosa och lyrik), släkten Parland: Oscar, Ralf och ungdomsgeniet och divan Henry. (Svenska beskrivs ibland blott som Henry Parlands (1908-30) fjärdespråk, efter tyska, ryska och finska. Hans stil och ordval framstår som säreget och texterna innehåller en del fullständigt unika ord. Under åren i Helsingfors skrev Henry Parland huvudsakligen lyrik.)
Vännen Gunnar Björling hjälpte den sistnämnde med stilistik och stavning. Till Henry Parlands mest betydande verk hör (den inte helt fullbordade) romanen Sönder (om framkallning av Veloxpapper). Parland påbörjade Sönder i november 1929 i Kaunas, utgiven efter författarens död, första gången 1932.
Elmer Diktonius & Edith Södergran
1921 debuterade Diktonius (1896-1961) med Min dikt. Han gav ut dikter, aforismer, essäer och noveller samt en expressionistisk kortroman, Janne Kubik (1932). Diktonius politiska syn skilde sig från den tidens finlandssvenska borgerlighet, han var vänster och revolutionär. Han vågade också behandla inbördeskriget på ett sätt som var nytt och provocerande. Också med språket och stilen ville Diktonius bryta med den borgerliga estetiken, skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att använda talspråk och röra sig mellan högt och lågt.
Livsberusning stegrad till extas, där dans, skratt och skrik uttrycker den våldsamma känslan, finns såväl i tysk expressionism som hos Södergran och Diktonius. Den dionysiska livsbejakelsens skrik ingår i Nietzsches strategi mot ångestkänslan och i en dikt i Min dikt utslungar Diktonius detta livsbejakande skrik, samtidigt som Nietzsches lära om “Die ewige Wiederkunft” som den bärande livsprincipen markeras:
Evigt lever jag.
Om människa eller fixstjärna,
solsystem eller en martall
på en öde klippa vid havet,
är detsamma.
Samma kraft genomgår mig,
samma lust får mig att blomma,
samma stormar dödar mig,
kläder nya kläder på mitt innersta.
För mig finns ingen flugsmuts
eller Chimborazzo –
allt är i allt.
På toppen av ett ögonblick
står jag och skriker:
det är en fröjd att leva och förvandlas!
Faktum är, att det var Edith Södergran (1892-1923) som faktiskt väckte min egen litterära instinkt. Sommaren 1970, då jag var 17 år. Än idag håller jag henne högre än de allra flesta andra i hela världen faktiskt. Klomärken. De nietzscheanska samlingarna. Den postuma Landet som icke är och så vidare. Så etsande stark dikt skrivs sällan ens idag. Septemberlyran!
Jag är främmande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar in med ringlande strålar
och luften flyter mellan mina händer.
Man sade mig att jag är född i fångenskap –
här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?
Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?
Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,
hur skall jag komma upp för de hala stammarna?
Däruppe mötas de raglande kronorna,
där vill jag sitta och speja ut
efter röken ur mitt hemlands skorstenar…
Men det finns fler, många fler; naturligtvis inte minst Tove Janson (1914-2001; Mumintrollen, illustrationer och “Höstvisa”). Dessutom enmansuniversitet som Harry Järv (1921-2009), Hans Ruin 1 (1891-1980)* och 2 och Teddy Brunius (1922-2011). Lägger vi därtill den absolut mest framstående nordiske filosofen under 1900-talet, Georg Henrik von Wright (1916-2003)**, så har vi mycket viktigt i ett nötskal. Rabbe Enckell (1904-71), och resten av den släkten, bör också läggas till.
I någorlunda kronologisk ordning har vi härutöver bland andra Bo Carpelan (och resten av den släkten), Henrik Tikkanen, Christer Kihlman, Jörn Donner och Märta Tikkanen (alla födda inom decenniet 1926-1935). Märta Tikkanen är självfallet mycket känd även i Sverige. Inte minst för hennes långdikt Århundradets kärlekssaga, men också för en rad intressanta romaner, exempelvis Män kan inte våldtas. Den senare har jag haft nöjet att på djupet få diskutera med Märta Tikkanen själv (vi hade delvis olika åsikter).
Tua Forsström (1947-), Gösta Ågren (1936-), Merete Mazzarella (1945-) och Monica Fagerholm (1961-), Ulla-Lena Lundberg (1947-) , Robert Åsbacka (1961-) och Peter Mickwitz (1964-) följer.
Monica Fagerholm är kanske en av de allra mest kända idag, eftersom hon är mer läst på svenska i Sverige än på finska i Finland och dessutom förefaller ha utvecklat ett helt eget språk. Fagerholm bokdebuterade 1987 med Sham. Hon fick sitt definitiva genombrott med romanen Underbara kvinnor vid vatten 1994. Romanen nominerades till Finlandiapriset i Finland 1994, Augustpriset i Sverige 1995, Aristeionpriset 1996 samt International IMPAC Dublin Literary Award 1998 och fick Runebergspriset 1994. Claes Olssons filmatisering av boken hade premiär 1998. Fagerholm tilldelades Augustpriset 2005 för Den amerikanska flickan.
Merete Mazzarella var lektor i finlandssvensk litteratur vid Helsingfors universitet 1973–95 och disputerade 1981 på en avhandling om Eyvind Johnson. Hon var docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi 1988 och i finlandssvensk litteratur vid Helsingfors universitet 1992–95. Hon innehade som vikarie professuren i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet 1995-98 och utsågs 1998 till ordinarie professor. Hon är kulturmedarbetare i tidningarna Hufvudstadsbladet, Nya Argus, Sydsvenska Dagbladet, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning och blev hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet 2006.
Merete Mazzarella debuterade 1979 med den självbiografiska boken Först sålde de pianot om livet som ambassadörsbarn. Hon är främst känd för dels sina litteraturvetenskapliga verk, dels sina essäer kring olika fenomen i tiden, där hennes egna reflexioner och träffande analyser ofta på ett lätt humoristiskt sätt blandas med exempel ur skönlitteraturen. Personligen har jag haft stort utbyte av Mazzarella: som akademiker, krönikör, roman (novell-)-författare och recensent.
Tua Forsström och Gösta Ågren
Två av de ännu levande, och mycket betydande, poeterna på svenska är just Tua Forsström och Gösta Ågren. Tua bör vara känd av denna artikels läsare, men hur är det med Gösta?
Tua Forsströms dikter kryllar av djur.
Man sträcker mot sin älskade en
bild, ett antagande om
sig att transformeras till
den älskades bild av bilden.
Tag mig med. Jag vacklar
under svanens tyngd.
I en viss bemärkelse är Forsströms poesi dock mystisk:
Snön yr över
Tenala kyrkogård
Vi tänder ljus för att
de döda skall vara mindre
ensamma, vi tror att de är
underställda samma lagar
som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter
sällskap, vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr
De döda tiger som bomull.
En skock tunna barn som
ohörbart tar ett steg närmare
Ser de på oss uppmärksamt ett
ögonblick: är det för att de
glömt, eller minns? Snön
yr över Tenala kyrkogård
Som när man flyger in
över en stad om natten på
låg höjd: ljusen blir
motorvägar, fordonens
strålkastare, man kommer
någonstans ifrån
Snart kör man bil längs en
väg, ett av de blinkande
ljusen i yrsnön
Gösta Ågren är vid 80+ fyllda en poet i absolut världsklass. Han är förmodligen en av mycket få nu levande nordiska författares som skulle kunna få ett Nobelpris i litteratur (Pia Tafdrup, Jon Fosse, Eeva Kilpi och P O Enquist är, som jag ser det, fyra andra). Han är översatt i en oändlig mängd antologier och kan bland annat läsas på svenska, finska, franska, spanska och engelska. Ändå förefaller han vara märkligt okänd här i Sverige (trots att han alltså skriver på svenska).
Han bor på samma plats där han en gång växte upp, i Lippjärv i Nykarleby i Österbotten. Hans dikter är aforistiskt existentiella, som tillkomna i stunder av stillsamt begrundande. Klarsynt, illusionslöst, men aldrig likgiltigt. I själva verket vittnar Gösta Ågrens oupphörliga försök att formulera sig kring livet om att det ändå är mer än tillräckligt.
Ågren hävdar att det är bättre med tio läsare, som verkligen läser vad du skriver, och påverkas av det, än med 100.000 läsare som går opåverkade från läsningen. “Siffror säger ingenting, Vad som får en att skriva är inte så lätt att säga, men viktigt måste vara någon vilja att inte gå spårlöst förbi. Och spårlöst förbi går den kommersiella litteraturen.”
Hos Ågren och beskrivs färden som ett skydd: de flyr, med Ågrens ord “inte / till en ort, eller en tid, / bara till flyktens avstånd / till allt”. Att vara ung, heter det i en minnesvärd dikt i Jär (1988), är att möta en ögonlös, stirrande verklighet “med bländad hud, i extatisk / ensamhet”. Uppbrottet i juninatten är så en räddningsmanöver: “vandringen är den enda, / räddande vistelsen i en / ensamhet utan gräns eller land.”
“Livet kan inte formuleras, det är “ett gåtfullt grus / av grå dagar”. Ynglingen tänker att den väckta själen är en sankmark, och sedan, med en blinkning till Aljosja, den fromme brodern i Dostojevskijs Bröderna Karamazov: ‘Livet är större än / sin mening.'”
Dödens hemlighet
Det är inte så,
att döden börjar efter livet.
När livet upphör
upphör också döden.Änkan
Du är borta. Jag väntar
här, mellan tapeternas
hesa tystnad, vid köks-
bordets nakna klippa. Så
har jag suttit länge. Det,
som jag gav bort, är nu
allt som finns kvar.
(En dal i våldet. Poesin 1955-1985 i urval, 1990)
Andra i intervallet 1940-70
Fredrik Lång, född 1947 i Närpes i Österbotten, är känd som författare till det stora idéhistoriska verket Bild och tanke, som behandlar konstens och tänkandets parallellutveckling från antiken fram till Marcel Duchamp; relationsromaner (Sommaren med Sue; Kärlek utan nåd, Finska mannens sorg och Något som liknar en roman av Fredrik Lång); idéromaner om bland andra Leonardo da Vinci (Bagges italienska resa) och Pythagoras (Mitt liv som Pythagoras); bygderomaner (Porträttet av direktör Rask, För några stockars skull) och aforismer och vandringsessäer (I dessa tider, Hålla hus och Vägen, vandringen och livet).
Kjell Westö, född 6 augusti 1961 i Helsingfors, studerade journalistik och litteratur vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. Han började som poet, men övergick till noveller och slutligen till romaner. Han fick sitt genombrott med romanen Drakarna över Helsingfors (1996), som tillsammans med Vådan av att vara Skrake (2000), Där vi en gång gått (2006) och Gå inte ensam ut i natten (2009) bildar en svit av fristående romaner om Helsingfors.
Sjuttiotalisterna och framåt
Hannele Mikaela Taivassalo (1974-). Något hos Ågrens yngling påminner mig om den unga huvudpersonen i Hannele Mikaela Taivassalos roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007), som också hon lämnar en österbottnisk by för att på ett nästan folksagoaktigt sätt ge sig ut i världen.
Johanna Holmström, född 1981 i Sibbo, bosatt i Helsingfors. År 2003 debuterade hon med Inlåst och andra noveller, ur vilken novellen Inlåst nominerades för Sveriges Radios Novellpris 2004. I september 2007 kom hennes första roman Ur din längtan ut på Söderströms förlag. 2009 erhöll hon Svenska Dagbladets litteraturpris för sin tredje novellsamling Camera obscure.
Stella Parland (1974-2015), Emma Juslin (1985-) och många andra.
Robert Henrik Paetau och Catharina Gripenberg
Paetau och Gripenberg är exempel på två ännu relativt unga poeter vars namn vi troligtvis kommer att stöta på mer av i framtiden.
Robert Henrik Paetau: Transparens. Robert Henrik Paetau debuterade som lyriker år 1999 med diktsamlingen Enskildheter, som redan året därpå följdes av diktsamling nummer två, Ett separat snöande.
Vissa dagar Nej, vissa höstdagar, kan en promenad i en
park vara en transparent verksamhet
Jag går mellan träden och genom mig
går ett rop En kvinna kallar på sin lilla pojke
Han börjar springa fram till sin mor över gräset
Han slutar aldrig att springa Kvinnans rop
upphör heller aldrig
Så lyder en av dikterna i Robert Henrik Paetaus lyriksamling som utkom 2011 – en samling dikter som på olika sätt knyter an till titeln Transparens. I dikterna finns en vilja till genomskinlighet, en vilja till insyn i tillvarons ofta dunkla och mångfacetterade skikt, men det förefaller trots allt som om diktjaget inte kommer ifrån det dunkla, dimman, drömmen:
Trädens kala grenar finns kvar bakom all dimma
Ditt ansikte vid backspegeln finns kvar bakom all dimma
I dikternas epicentrum har vi ett jag som ofta står frågande och smått förbryllad och handfallen inför verklighetens mysterier och ett du som förefaller att befinna sig i ett tillstånd av uppbrott eller sammanbrott. Du:et kan vara ett barn eller ett mera ospecificerat du som kan tänkas vara en förälder eller en käresta.
I dikterna finns en spänning mellan det stillastående, nuet, och den rörelse som finns i dikterna — en rörelse där diktjaget förefaller att se sig själv i dubbelexponering och barndomens landskap blir ett landskap i såväl presens som imperfektum.
Här finns också en spänning mellan en önskan att stanna i nuet, att frysa tiden, samtidigt som här finns en rörelse framåt, bort och bortom.
Diktjaget befinner sig följaktligen rätt ofta på resande fot: än promenerar han omkring, än sitter han på tåget eller i bilen på väg mot ett okänt mål medan minnesbilder och drömmar passerar revy. Att befinna sig i rörelse verkar vara en vilja att se möjligheterna, att räkna alternativen, men behovet av att vara stadd i rörelse kan också läsas som en flykt från någonting och kanske också en flykt till någonting.
Jag hör hennes lättade steg nerför trapporna
så förfärligt tydligt Den förfärliga lättnaden i stegen
Jag vill inget annat än hennes lycka Hennes bästa
Så varför är han endast bedrövad?
Därför att jag behöver henne mer
än hon behöver honom?
Därför att jag och endast jag kan se henne,
verkligen se henne i alla hennes skiftande nyanser?
Catharina Gripenberg
Ett skepp kommer lastat med flickdrömmar
Havet är rosenrasanderosa och vågorna spetskantade
Jag förankrar i den blå lagunen
Förut skrapade jag skinn/dreglade jag saftisar/
trallade jag med Lill-Babs & Wooffisarna
på min barndoms eviga bilsemester
i min barndoms eviga bilbaksäte
Nu passionerar jag i en Range Rover
Förut bodde jag med vitlöksfamiljen i joggingdräkt
på Scandic hotell i SkellefteåPiteåSundsvallÖrnsköldsvik
Nu tömmer jag mini-baren på whisky
Förut grät jag när pappa rökte cigarr på julafton
Nu blir jag erotisk när cellisten tänder en Benson&Hedges
Förut trodde jag att du var en flicka
Nu har jag gömt mej i din förhud
Anne på Grönkulla onanerar i visthusboden
Och jag har fått könshår
när det stormarnär det stormarnär det stormar runtomkring, HEJ
Jag minns det som ett nöje att ta del av den antologi om ny, ung finlandssvensk poesi, som kom ut 2014.
Tidigare hade jag även läst den rikssvenska förlagan Trettiotvå poeter tjugohundraelva (2011), som innehåller svenskspråkiga poeter som debuterat från 90-talet och framåt.
Boken, som heter 27 år, elva poeter (27.11), har med dikter från så långt tillbaka som 1987. Det rör sig om över 200 sidor dikter med elva utvalda poeter. Det egentliga syftet med antologin var att presentera det bästa inom finlandssvensk poesi för en tysk publik (med anledning av att Finland var temaland på Frankfurts bokmässa hösten 2014), snarare än en inventering av all god poesi som skrivits i Svenskfinland de senaste decennierna.
Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka tillsammans med översättaren Ursel Allenstein hade alltså fått möjlighet att efter nära 100 år fullfölja den dröm Edith Södergran närde och arbetade med i slutet av sitt liv: att ge ut en antologi med modern finlandssvensk poesi på tyska (Även rikssvensken Birger Sjöberg var för övrigt aktuell för något liknande vid den tiden).
Boken är förträfflig! Eventuellt kunde den, som Peter Björkman pekade på i sin insiktsfulla anmälan i Ny tid i januari (2015), ha varit tjockare och haft med fler poeter, som den rikssvenska antologin med sina 32 poeter. Men fördelen med alstret är att det ger större utrymme åt varje poets egenart. Som en jämförelse kan nämnas att de två poeter som finns med i båda antologierna, Catharina Gripenberg och Cia Rinne, bara får sju sidor vardera i den rikssvenska antologin medan de får 18 (Gripenberg) respektive 16 sidor (Rinne) i den finlandssvenska.
För mig känns den här volymen mer sammanhållen än den svenska antologin och det känns kvalitativt bra att få lära känna de enskilda poeterna – för det hinner man på de 15-20 sidor varje poet har till sitt förfogande. Inlagan av Hilda Forss är också föredömlig vad gäller pedagogisk stringens.
Hur blev det, då? Jo, det som slår mig är förstås hur pass mycket av den poesin som fokuserar på språket i sig — från Heidi von Wrights och Cia Rinnes ordlekar, över Stefan Hammaréns alldeles egentillverkade syntax och grammatik och egentillverkade ord. Detta är något helt annorlunda än det vi träffar på i den danska antologin (hur det är med Norge och Sverige återkommer jag kanske till).
Peter Björkman skriver: “Detta går inte så lite på tvärs mot att det språk som premierats i litteraturen under de senaste decennierna till stor del varit effektiv prosa som för intrigen framåt. ”
Men jag har inga spärrar alls.
Allt faller in i allt.
Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.
(Ralf Andtbacka)
Fredrik Hertzberg skriver i sitt efterord att poesin i 27.11 “i möjligast låg grad tar för givet en viss vokabulär, ett visst sätt att skriva, grammatik, program, form, innehåll”. Och det stämmer. Poesin är också sällan direkt politisk, och det handlar mer om språkliga hierarkier än om samhällshierarkier.
Den nya finlandssvenska poesin är för övrigt kvinnodominerad. Av elva poeter är sju kvinnor: Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Matilda Södergran och Heidi von Wright. Männen är bara fyra: Ralf Andtbacka, Peter Mickwitz, Stefan Hammarén och Oscar Rossi.
Det som saknas i boken, vill jag med viss emfas peka på, är den mer traditionella poesin. Byggmästars fina diktsamlingar med delvis kristet färgat bildspråk — Näckrosön och Den harhjärtade människan — finns inte alls representerade, däremot de mer språklekande dikterna i glädje- respektive kärlekstrilogin. Dikterna i Mickwitz fantastiska och humoristiska bok Där bara diset återstår av paradiset saknas också.
Sammanfattningsvis: en mycket lyckad antologi som en introduktion till den mest nyskapande finlandssvenska poesin idag. Lyckad delvis på grund av det stränga urvalet. Jag tycker att boken fungerar väl och gör de elva deltagande poeterna rättvisa. Boken är en god presentation över den finlandssvenska poesin som förutom till tyska också kommer att översättas till engelska och hoppas jag också finska.
Och så tillbaka till den finlandssvenska litteraturen (och kulturen) i Sverige. Finns det speciella problem? Ja, det gör det. Bland annat följande:
För det första är vi svenskar, vi som tror oss vara kulturkoftor, sorgligt obildade vad gäller våra grannländers litteratur och kultur — alltså till och med när det handlar om svenskspråkig litteratur från Finland.
För det andra består den finlandssvenska populationen i Finland av cirka 300 000 individer, det vill säga jämförbart med antalet i Reykjavik eller centrala Göteborg och Oslo. Av dessa är dessutom naturligtvis inte alla “kulturkoftor”, särskilt inte i Österbotten. Detta förefaller bland annat innebära, att gruppen kvalificerade författare är liten, och att man rentav har svårt att hitta “neutrala recensenter” i exempelvis Hufvudstadsbladet.
För det tredje är de enda – och klassiska – större finlandssvenska förlagen, Schildts och Söderströms, numera – sedan februari 2012 – ett och detsamma: Schildts & Söderströms. Detta minskar den redan tidigare möjligheten att bli publicerad drastiskt. Det vore som om Bonniers och Norstedts gick ihop – och drog ner.
För det fjärde anmäls alltmer sällan betydande finlandssvenska författarskap i svensk dagspress – enligt uppgift “därför att DN, GP, SvD, AB och Expressen – har nog med att leva upp till sina numer internationella ambitioner (med reducerad personalstyrka)”.
För det femte – och slutligen – har vi alltså här i Sverige än märkligt njugg inställning till det finlandssvenska. Något alla parter förlorar på!
Kören
Du står över ödet. Också
en framtid, som redan är
solkig av användning, kan
förkastas. Ingenting
är oåterkalleligt, inte ens
det skedda; varje gång
du väljer en annan väg,
ändrar det riktning. Någon
annan makt än friheten
har du inte. Leendet
är aldrig enbart liv. Som
en besatt grimas vilar det
i kistan. Till och med vingar
förfaller. Du är till sist
en tom, besegrad
dräkt, men dessförinnan
svarar ekot
vad du vill!
(Gösta Ågren: Ur Bortom Nostradamus, 2000)
Läs förresten vad Ebba Witt-Brattström skrivit om saken — hon är kunnig och initierad. Läs även Hufvudstadsbladet och Horisont, som båda är på svenskspråkiga, och trots den ekonomiska åtstramningen inom dagspressen, låter den intresserade läsaren hålla sig informerad.
info@opulens.se
