LITTERATUR. Uttömmande läsningar tror jag inte på. En god bok finns det alltid skäl att återkomma till – för att erfara på nytt, låta sig överraskas, omformas samt för att omforma, skriver Erik Bovin.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Första gången jag läste Torkar aldrig tårar utan handskar-trilogin av Jonas Gardell var jag ung och ny i Stockholm, liksom några av romankaraktärerna. Detta präglade min läsning. Liksom dessa karaktärer kom jag från en mindre ort och hade flyttat till Stockholm för att börja ett nytt liv, med siktet inställt på att leva ut detta – mitt nya, självständiga liv.
De jag talade med som läste de då nyligen utkomna böckerna menade att dessa kretsade kring banden mellan homosexuella män i ett homofobiskt 80-tal, deras kamp för frihet och acceptans, kärleken och tragedin – sjukdomen som tog dessa unga mäns liv. Det fanns därtill något allmängiltigt i att böckerna gestaltade livets bräcklighet – hur det plötsligt kan vändas upp och ner, hur livets ljus kan släckas. Abrupt och oåterkallerligt.
Jag däremot fann böckerna som en vacker och träffsäker Stockholmsskildring, som speglade min vid den tiden rätt romantiska inställning till staden. Redan då undrade jag om det var något fel på mig och min läsning.
Så här i efterhand, några år äldre, kan jag ibland skämmas över att jag läste in en Stockholmsromantik i böckerna och inte tillräckligt tog fasta på trilogins ”viktiga” aspekter. Samtidigt är jag glad över att jag som läsare då var och fortfarande är medskapare av verket i själva läsakten, och låter den plats i livet jag befinner mig på prägla läsningen.
De flesta av oss inser att kritiken ofrånkomligen är subjektiv till sin natur. Ändå låtsas den så ofta uttala objektiva sanningar.
Tre år senare läste jag om trilogin. Vid det laget var jag deprimerad och dessutom övertygad om att jag bar på en dödlig sjukdom (som jag aldrig kom mig för att kolla upp) som när som helst skulle bryta ut. Inte så konstigt att det då var skildringen av aids-epidemin som min läsning uppehöll sig vid, samt att dessa unga mäns liv så snabbt rycktes ifrån dem, precis som mitt snart skulle göra. (Trodde jag.)
En tredje läsning av trilogin kommer snart att ske och jag är övertygad om denna tredje läsning kommer färgas av den jag är idag – en kille som bland annat har upphört att fängslas av huvudstaden.
Dagens svenska litteraturkritik domineras av kritiker upptagna av att fastslå vad för slags bok det ”är” istället för vad för bok det kan vara, som redovisar en av bokens otaliga möjligheter och sätter en tvångströja på litteraturen genom att framställa deras läsning som den enda giltiga och adekvata. De flesta av oss inser att kritiken ofrånkomligen är subjektiv till sin natur. Ändå låtsas den så ofta uttala objektiva sanningar. Alltför ofta försöker kritikern vara granskande journalist istället för kritiker. Kanhända är det därför jag ofta finner litteraturkritiken stel och konservativ.
Jag önskar att kritikerna kunde tillåta sig att vara mer personliga. Delvis handlar det om skolning. Nyblivna kritiker och aspirerande sådana får tidigt lära sig att mer eller mindre hålla tillbaka sig själva i sin kritik. Detta bygger på en gammaldags syn på kritikern som den som (med armlängds avstånd) ska studera och analysera sitt objekt med en kylig, närmast vetenskaplig precision. Möjligen är kritikerna även rädda för att deras auktoritet ska ta stryk av ett alltför personligt tilltal, eller så är de onödigt måna om sin integritet.
Undantag finns – Stig Larsson är ett av dem. Mycket kan sägas om den mannen, jag delar sällan hans åsikter, men en sak är säker – han kan skriva kritik och han vågar vara transparent. Han redovisar ofta den plats eller det utgångsläge han befinner sig i vid läsningen – det kan vara andra böcker han nyligen läst, personer han umgåtts med, hans syn på samhällsklimatet, det faktum att han själv är författare och annat som inverkar på hans läsning och redovisas i recensionen. Han vågar också ge uttryck för sin osäkerhet och belysa svårigheten att formulera sig kring upplevelsen av ett verk. Visst kan han ibland vara tvärsäker och komma med pekpinnar om hur litteratur bör se ut. Men den personliga stilen gör att man alltid är vaksam på att det är Larsson som talar, inte sanningen själv. Det är inte alltid jag håller med honom, men jag jämför gärna min läsning med hans. Larsson som kritiker är en samtalspartner, ingen smakdomare.
Det är med texter som med livet, för att citera Tranströmer: “inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Sara Abdollahi är ett annat exempel på en kritiker av rang som vågar vara personlig. Hennes texter om litteratur utgår från läsningar av ett verk eller ett författarskap och syftar (som jag förstår dem) inte till att åstadkomma uttömmande tolkningar, eller med retoriska knep framställa tvärsäkra omdömen som sanningar. (För att därigenom stärka sin ställning inom det litterära fältet.) Nej, Abdollahi sysslar inte med sådant trams. Istället är hon medveten om att litteraturen är avhängig kontexten – tid, plats och läsare skapar den lika mycket som författarna.
Nobelpristagare i litteratur får ibland kritik för att skriva gåtfullt och svårt. (Och visst, alla litterära nobelpristagare är inte läsvärda.) Patrick Modiano skulle exempelvis kunna anklagas för att göra sig skyldig till en sådan synd. Men jag undrar om det ”gåtfulla” i hans verk som enligt vissa är dem till last – i själva verket inte finns till för att vara obegripligt och störande, utan för att släppa in läsaren och låta hen fylla i med sin egen erfarenhet, empati och intuition? Låta läsarens ständigt pågående berättelse gifta sig med verkets berättelse. Jag hävdar att bra litteratur förändrar läsaren men likafullt att läsaren förändrar verket i sin läsning, och Modiano är ett symtomatiskt exempel på en författare som till fullo låter läsaren fylla i.
Jonas Gardells trilogi närde min Stockholmsromantik samtidigt som romantiserandet omvandlade verken för min blick – la till det som de facto inte stod där tryckt på sidorna men ändå var högst reellt för mig.
Boken och läsaren färdas tillsammans i läsakten. En bra bok ger läsaren gott om benutrymme, och begränsar inte färden till att handla om ankomsten till en specifik destination, utan låter resan/upplevelsen (och överraskningarna på vägen) i sig utgöra läsningens behållning.
Det är med texter som med livet, för att citera Tranströmer: “inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Uttömmande läsningar tror jag inte på. En god bok finns det alltid skäl att återkomma till – för att erfara på nytt, låta sig överraskas, omformas samt för att omforma.
info@opulens.se
