STILSÄKER. Bortsett från att strukturen efter ett tag alltså känns lite väl konstruerad är María Gainza med sin svala, ganska avskalade prosa stilistiskt säker som skönlitterär författare. Hon strör med lätt hand ut skärvor som tillsammans utgör koncentrerade bilder av människoöden och relationer, skriver Anna Remmets.
Den optiska nerven av María Gainza
Översättning: Anahí Giacaman-Ríos
Rastlös förlag
Är inte all teori samma sak som självbiografi?” Detta citat ur den argentinska författaren María Gainzas Den optiska nerven är också något av en innehållsdeklaration. Gainza som från början är konstkritiker, blandar i denna bok som är hennes debut och kom ut i original 2014, miniessäer om olika konstnärer med scener ur ett liv som åtminstone jag uppfattar har autofiktiva drag. Även essäerna är skrivna på ett intimt och personligt sätt som gör att de historiska konstnärerna delvis blir romanfigurer. Gainzas kunskaper som konstkritiker går inte att ta miste på när hon diskuterar färger och ljus, men just därför verkar hon tycka att hon också kan kosta på sig den lekfullhet som en hybridbok av detta slag erbjuder. Vi får inte bara betrakta Toulouse-Lautrecs målningar, utan även vara med honom vid hans alltför tidiga dödsbädd, och får känna med honom när han försöker röra sina obrukbara ben.
I Den optiska nerven blandas för mig okända konstnärer med storheter som El Greco, Courbet, och ovan nämnda Toulouse-Lautrec. Trots att inte så mycket borde finnas kvar att säga om dessa lyckas Gainza hitta ingångar till deras liv och konst som gör att det ibland känns som att jag som läsare betraktar dem i ny belysning. När hon skriver om El Greco återuppväcks min förundran inför denna 1500-talskonstnär trots att jag redan läst ett antal texter om hans märkliga och skeva målningar som befann sig så långt bort från det i tiden närliggande renässansmåleriets ljusa rationalitet.
Det subjekt som betraktar konsten tillsammans med läsaren är ömsom ett ”jag”, ömsom ett ”du” vars liv framträder i fragment jämte konstnärsbiografierna. Det är en person som arbetar med konst och som kommer från en av Argentinas en gång ansedda och rika familjer som sedermera har förlorat sin rikedom.
Hybriden mellan roman och essä har fått ökat genomslag de senaste åren, med återupptäckten av Chris Kraus I love Dick och Maggie Nelsons Argonauterna för att nämna ett par framstående exempel.
Gainza tecknar skissartade men levande skildringar av hur klass skär genom mänskliga relationer. Hon skriver om möten med udda personligheter, om familjekonflikter, äktenskap och föräldraskap. Den svala, lite distanserade blick varmed även uppslitande skeenden som en broders missbruk och en makes cancer skildras för tankarna till författare som Rachel Cusk.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Hybriden mellan roman och essä har fått ökat genomslag de senaste åren, med återupptäckten av Chris Kraus I love Dick och Maggie Nelsons Argonauterna för att nämna ett par framstående exempel. I sina bästa stunder är det en fri, infallsrik och ofta mycket njutbar form. Hos María Gainza finns det dock, trots den fragmentariska stilen, något lite encyklopediskt och schematiskt över sättet som de olika konstnärerna presenteras på även om skildringarna i sig är personliga och nästan skönlitterära. Varje kapitel är uppbyggt på samma sätt, med någon händelse eller period i huvudpersonens liv som varvas med en konstnärs. Till slut blir det repetitivt.
Men bortsett från att strukturen efter ett tag alltså känns lite väl konstruerad är María Gainza med sin svala, ganska avskalade prosa stilistiskt säker som skönlitterär författare. Hon strör med lätt hand ut skärvor som tillsammans utgör koncentrerade bilder av människoöden och relationer. Och konsten hon beskriver gör hon lika levande och tillgänglig, utan att förlora sin konstvetenskapliga skärpa.
anna.remmets@opulens.se
