Finlandssvenskt: Högaktuell 200-åring

Litteratur/Kultur.
Till vänster i bild: Topeliusporträtt av Maria Wik, till höger Snoilskyporträtt av Anders Zorn. Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Wikipedia.

NYUTGÅVA. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om nyutgivningen av Zacharias Topelius. De tidigare delarna hittas här.

 

 

Vad kan en gammal skald användas till? Jo, bland annat att locka ut ungar på sportlovet. Det gör man just nu på hemsidan för Svenska Litteratursällskapet SLS i Helsingfors. Där citeras en dikt om skridskoåkande på blankis. En strof kan räcka för att visa att hurtighet och finsk sisu inte är något nymodigt:

Och då spänner jag glatt
i den strålande natt
uppå foten min sko utav stål;
och då flyger jag käckt
som den smygande fläkt
emot strändernas bländande mål.

När det dagas i dikten uppstår en romans ett skridskoåkande par emellan – man kan tänka sig att de har Waldteufels efterhängsna Der Schlittschuhläufer-Waltz ringande i öronen. Dikten finns i Ljungblommor av Zacharias Topelius, andra samlingen från 1850. Han var född 1818 och avled åttio år senare och hade då varit mycket produktiv i de flesta genrer, han lämnade efter sig en mycket lång rad böcker. Med god framförhållning enades man för lite mer än tio år sedan att så gott som allt han skrivit skulle komma i nytryck, och det mesta dessutom läggas ut på nätet, fritt tillgängligt. När projektet lanserades 2008 skrev jag detta:

”Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat” – generationer av svenska skolbarn möttes av den nationella devisen redan på den vackert skogsgröna jugendpärmen till Folkskolans läsebok som kom i otaliga upplagor. Fast de flesta visste nog inte att det var Zacharias Topelius som formulerat den. Det stenrika Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors (deras innehav av Nokiaaktier är massivt) satsar nu tillsammans med den lika gedigna sammanslutningen Svenska Folkskolans vänner och de svenska och finska kulturfonderna i Finland sju miljoner euro på att ge ut allt som den bedövande flitige Topelius skrev. Om tio år och efter femton personers heltidsarbete ska det hela vara klart, vid pass två hyllmeter. Så småningom kan vi alltså läsa Sampo Lappelill i en vetenskapligt tillförlitlig edition och än en gång förskräckas över den dolske jesuitpatern Hieronymus i Fältskärns berättelser, han som har en stilett gömd i sitt krucifix. Fast straffet är kanske väl hårt när en finsk soldat hugger av honom ena örat: ”Sankte Per kunde inte ha gjort det bättre, utropade Witikka skrattande!” – det försonligt ekumeniska låg nog inte för Topelius.”

Så var det i starten. Nu är vi snart vid vägs ände, fast inte riktigt än. I senaste sändningen kom just Fältskärns berättelser, i fyra gedigna band där den senare hälften av det sista utgörs av en mycket ingående och upplysande realkommentar. När jag var tretton däckades jag av påssjuka och låg till sängs så länge som det tog att läsa alla delarna av denna spännande historia, och beundra Carl Larssons många stålstick. De finns inte med i nytrycket men de är alla, inklusive de många vackra anfangerna, utlagda på hemsidan.


Samtidigt med Fältskärns rafflande berättelser, sammanlagt 1447 tätt tryckta sidor, har SLS gett ut Topelius Dikter i urval, en vacker och behändig liten skrift på 120 sidor som Clas Zilliacus försett med ett koncentrerat synpunktsrikt förord. Där hittar man en dikt, välkänd för alla som lyssnat på studentsångarna framför Universitetshuset i Lund första maj (av tradition skäller en hundracka, det är förstås fejkat, men det märks inte i radio). Det är den vackra Under Rönn och Syren som sedan Herman Palm tonsatte: ”Blommande sköna dalar,/ hem för mitt hjärtats ro!” Av förordet får vi veta att Strindberg räknade den ”till den vackraste poesi han visste och han låter två strofer ur dikten avsjungas i sin pjäs Midsommar”.

Men i detta sparsmakade urval fastnar jag mer för en dikt som jag inte kände till. Kommentaren upplyser att den skrevs för Publicistklubbens tidskrift Julkvällen som kom ut i Stockholm 1884. Sviten den ingår i framstår, skriver Zilliacus, ”som Topelius formmässigt mest nyskapande”. Här är den, fast uppdelad så att jag kan klämma in mina kommentarer allteftersom. Man får inte veta vilken storstad scenen gäller, frågetecknen anger mer att lokaliteten kan vara var som helst (och en spegelruta är förstås ett skyltfönster):

En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klar belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar kust, allt skiner välbehag.

Ett sådant kulinariskt överdåd var mindre vanligt i mitten av 1800-talet än nu. Om man besökte Berlin medan muren ännu fanns (som jag gjorde) illustrerades skillnaden mellan lyxigt överdåd i väst och spartanskt leverne i öst på drastiskt vis: på översta våningen av varuhuset KDW, Kaufhaus Des Westens i Västberlin, trängdes läckerheter från världens alla hörn i ett obscent överflöd. I Östberlin var det glest på butikernas hyllor där basvaror fanns, men knappast något annat. Längs paradgatan Unter den Linden i väst skyltade BMW och Mercedes med sina dyraste och mest blänkande bilar, att övertyga stackars östtyskar om kapitalismens välsignelser, de som knappt ens efter åratals sparande hade råd med en puttrande och osande Trabant. Sedan skärper Topelius motsättningarna mellan fattigt folk på gatan och dem som smörjer kråset därinne, med en satirisk släng om de välbärgades vanekristendom:

Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
”Jag hungrade, och du gav mig att äta”…
– Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!
Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.

Det är väl inte otänkbart, tvärtom ganska troligt, att Topelius kände till sin tretton år äldre kollega H C Andersens Den lille Pige med Svovlstikkerne från 1845, om den fattiga flickan som dör i snödrivan på gatan sedan hon tänt en efter en i bunten med tändstickor som hon borde ha försökt sälja. För varje sticka lyser hon upp överdådet hos den borgerliga familjen innanför fönstret: julgran och julklappar, välklädda barn, mat och gotter. När den sista flammat upp dör hon, men hamnar i himlen, i det sentimentala slutet på et eventyr som annars drivs av en dämpad protest mot livets orättvisor. Scenen är snarlik hos Topelius, även hos honom i stället för ett upstairs/downstairs ett inside/outside (i fråga om ordet usling har en betydelseförskjutning skett: hos Topelius är betydelsen ännu en fattig stackare, fri från alla moraliska aspekter):

Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.

Sedan skärper Topelius tonen och motsättningarna i en scen som kunde ha illustrerats av Hogarth, Daumier, Steinlen eller Käthe Kollwitz, eller med ett fotomontage av John Heartfield (kartesch är en granat):

Du, som där inne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

Carl Snoilsky var bara nio år då Topelius skrev sin dikt. I lite mera mogen ålder, några år in på 1880-talet, skrev också han vers på samma tema om sociala orättvisor fast mera återhållsamma (så var han också greve). Hans dikt ”Den tjänande anden” är mindre rakt på sak när den hoppas att man med välvilja kan skapa jämlikhet och solidaritet mellan samhällsklasserna:

Lär se i den tjänande anden
personen — en like och vän,
tryck själva den valkiga handen,
ej blott en penning i den!

Slutorden hos Topelius (”egendom är stöld!”) visar var hans sympatier låg, fast det har läsaren redan fått reda på av diktens titel som blickar framåt: Kommunismens vagga. På Highgate Cemetery i London har alldeles nyss någon ett par gånger om vandaliserat graven över Karl Marx, först genom att försöka hugga bort inskriften, sedan med klotter på graniten, så snabbt och klumpigt sprejat att det inte ens är graffiti. Den ståtliga skulpturen av den som ansåg att privategendom var stöld har man dock inte nått upp till. Topelius hundrafemtioåriga dikt är alltså högaktuell, också nu när en galen sydamerikansk diktator hindrar hjälpsändningar med mat, medicin och annat att komma in i landet.

Avslutningsvis: på Youtube finns också utlagt I afton Zacharias Topelius – en soaré om, av och med Zacharias Topelius som gavs på Svenska Teatern i november och som är en två timmars kvalificerat lärorik och mycket sevärd underhållning, framförd på vacker finlandssvenska.

IVO HOLMQVIST
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr