PROSA. En författare som Lise Tremblay behöver inte så mycket mer dramatik att jobba med än att en gammal älskad hund dör, skriver Anna Remmets.
Djur av Lise Tremblay
Översättning: Elin Svahn
Rámus
Jag vet inte hur det är med originalen, men förlaget Rámus svenska översättningar av den franskspråkiga kanadensiska författaren Lise Tremblay utmärker sig genom att vara betydligt mindre än det vanliga formatet på böcker och ljuvligt omsorgsfullt utformade. Detta stämmer väl överens med innehållet: Tremblays romaner är korta, allt annat än episka, men kännetecknas av en stor språklig precision.
Den nya romanen Djur kretsar kring en pensionerad tandläkare från Montreal som har dragit sig undan till en liten ort i norra Quebec. Liksom i den senaste översatta romanen Saguenay målar Tremblay skickligt upp en bild av den kanadensiska naturens karghet och skönhet utan att det blir svulstigt. Här lever tandläkaren Benoît med sin älskade hund Dan, med endast sporadiska sociala kontakter med de två byoriginalen Rémi och Mina. Så händer tre saker som ska komma att skaka om hans lugna (men kanske depressiva) tillvaro: Hans dotter Carole som i många år levt med svår psykisk ohälsa genomgår en efterlängtad operation för att avlägsna brösten, Dan blir svårt sjuk, och en varg siktas. Det sistnämnda väcker, såsom ofta är fallet, liv i gamla konflikter i byn som handlar om synen på varg och kontroll över territorium.
Att gestalta konflikter och maktkamp i samhället genom relationen mellan människan och vilddjuret, civilisationen och naturen, är ett tacksamt och välbeprövat grepp. I Djur finns också mycket riktigt de etablerade figurerna och motiven: konflikten mellan de mer resursstarka byborna och de som lever i periferin, läkaren från storstaden, de truliga originalen. Efter att nyligen ha läst en annan roman med samma motivkrets där alla dessa typer bara framstod som platta och groteska stereotyper funderar jag på vad det är som gör att det ändå fungerar så bra hos Tremblay. Åtminstone en anledning är hennes förmåga att frammana känslan av sorg och förlust, känslan av att befinna sig i livets skymning. En enkel formulering som denna, som inte räds att närma sig det banala, sammanfattar mycket av romanens stämning:
”Det handlade inte om rädsla inför döden; det var en oförmåga att acceptera att jag inte längre skulle få beundra sjön, inte längre få se hur färgerna förändrades, inte längre se sjön stelna på vintern och inte längre få se den bryta upp på våren. Och allt det var outsägligt smärtsamt. Mer smärtsamt än något annat jag varit med om.”
Djur präglas av en känsla av att allt redan är för sent. När dottern efter sin operation äntligen lever upp på nytt har de frånskilda föräldrarna efter år av tillfälliga förbättringar och brutna löften redan gett upp om henne. Detta spår, som finns i berättelsens utkant, är kanske det sorgligaste av alla även om det är sorgen över den döende hunden som tydligast formuleras. Och skildringen av dennas gradvisa försämring och död är en av de finaste jag läst, både om djurs och människors döende och om sorgen och ångesten hos en närstående.
Så när allt kommer omkring känns ramberättelsen om konflikten kring varg och jakt trots allt lite onödig och tillför egentligen inte så mycket. En författare som Lise Tremblay behöver inte så mycket mer dramatik att jobba med än att en gammal älskad hund dör.
anna.remmets@opulens.se
