LITTERÄRA KLASSIKER. Erik Bovin har med stor behållning läst en aktuell utgåva på Alastor Press av Pierre Louÿs romanklassiker ”Aphrodite”.
Det är enligt Bovin ett erotiskt och dekadent verk som håller än i dag.
Aphrodite av Pierre Louÿs
Översättare: Ernst Lundquist & Hillevi Norburg
Förord: Hans-Roland Johnsson
Formgivare: Beatrice Bohman & Martina Andersson
Alastor Press
Flera av sekelslutets författare saknade framtidstro och såg på sin tid med vämjelse. De levde, i likhet med oss, i en brytningstid som det hårdraget gick att förhålla sig till på två sätt. Man kunde skildra vanmakten och livsledan som dekadensens författare – J K Huysmans, Ola Hansson, Arthur Schnitzler med flera – eller fly verkligheten som de renodlade symbolisterna gjorde genom att längta bort och ta avstamp från denna längtan i sin konst.
Så avlägsna romantikerna var inte symbolisterna i sin strävan att poetisera världen, men däremot avgjort mer dekadenta.
Pierre Louÿs fann hemvist i antiken
Den franska författaren Pierre Louÿs (1870-1925) är ett exempel på en symbolist med en dragning åt det förhöjda och poetiserade som fann sin filosofiska och litterära hemvist i antiken.
Han låter kvinnan Callistô, i sin fantasifulla novell ”Den nya njutningen” (1903), nås av insikten att det enda nya som ‘hänt’ sedan antiken är cigaretten.
Antiken står också i förgrunden i ”Aphrodite” (1896) som nyligen utkommit i reviderad översättning.
Det är första gången romanen tillgängliggörs på svenska i sin helhet. Av orsaker, som det inte finns utrymme för att gå in på här, har de tidigare översättningarna varit gravt ofullständiga.
En stor eloge till förlaget Alastor Press och Hillevi Norburg. Förutom att revidera och utöka översättningen med utgångspunkt från tidigare översättningar (främst Ernst Lundquists översättning från 1925) har Norburg varit generös nog att förse utgåvan med kontextualiserande kommentarer.
Alastor Press och Vertigo är, som jag ser det, de enda verkliga undergroundförlag vi har i dagens Sverige. Förvisso finns det gott om mindre förlag men de nyss nämnda är de enda som ger ut böcker som verkligen avviker från den övriga svenska utgivningen, präglad som den i hög grad är av ett ängsligt litteraturklimat.
Kort före publiceringen av ”Aphrodite” hade Pierre Louÿs rönt erkännande som poet med verket ”Bilitis sånger” (1894). Några av dikterna ur denna samling tonsattes senare av ingen mindre än Claude Debussy som tillhörde hans umgängeskrets. Louÿs var även god vän med André Gide och Oscar Wilde.
Erotiken är central i Pierre Louÿs författarskap
Utan att överdriva kan man hävda att erotiken har en central plats i Louÿs författarskap. Ingen erotik utan eros, om man får tro denna författare. (Eros som i den grekiska mytologin passande nog är Afrodites son). Det råder således inget tvivel om att det primärt är denna livskraft som driver romangestalterna i ”Aphrodite”.
Romanen utspelar sig i antikens Alexandria.Skulptören och kvinnokarlen Demetrios får en dag syn på kurtisanen Chrysis under en promenad. Deras blickar möts, gnistor uppstår, och ur detta möte växer ett plågsamt starkt begär. Demetrios är även känd för allmänheten som drottningens älskare men trots hans status står det klart redan vid första ögonkastet att Chrysis utövar en viss makt över honom med sin bländande skönhet och karisma. Förtrollande är hennes intensiva blick:
”Dessa ögon betraktade liksom sirenerna sjunger. Den som kom in i deras ljus var ohjälpligt fångad. Det visste hon och hon begagnade sig skickligt av deras makt.”
En femme fatale i antikens Alexandria
En överenskommelse sluts: hon blir hans älskare mot att han lyckas stjäla tre föremål. En dyrbar spegel från en annan kurtisan, en kam i elfenben från översteprästens hustru och, inte minst, det pärlhalsband som pryder hans egen skapelse: Afroditestatyn. Som Hans-Roland Johnsson nämner i sitt initierade förord hämtade Louÿs inspiration från den antika skulptören Praxiteles staty ”Afrodite från Knidos” från 300-talet f Kr.
Det vilar onekligen något macbethskt över den pakt som Chrysis och Demetrios ingår. Utan att spoila för mycket går Demetrios bokstavligen över lik för att genomföra dessa stölder med fatala konsekvenser som resultat. Men Demetrios är även medveten om vilken fälla han går i. Följande rader kan tas som intäkt för denna erotiska klassikers dekadenta drag: ”Han förstod att hon drog honom i fördärvet, men han lät sig ryckas med utan kamp, nästan med glädje.”
Ingen är någon trogen i denna roman, apropå trohet – Louÿs hyser ingen större lojalitet gentemot intrigen utan vältrar sig i stället i exotism, sensualism och orgier. De erotiska passagerna är flera till antalet. För dagens läsare bör de te sig så pass perversa att det snarare är med förfäran än njutning man läser dem. Men Louÿs sjunger inte måttfullhetens lov, och visst vilar det något kittlande i tanken på att det numera går att hitta denna bok i en bokhandel full av uppbygglig och harmlös litteratur.
Misogyni och psykologiska nyanser
Dagens läsare lär höja på ögonbrynen åt den misogyni som dessvärre var helt normaliserad på 1800-talet. Sentida tolkningar har lyft Chrysis som ett exempel på en modern kvinnogestalt som trots sitt yrke uppvisar en viss självständighet, och som dessutom utgjorde något för tiden så ovanligt som en fördomsfri gestaltning av en bisexuell kvinna. Denna läsning duger inte till att svära författaren fri från anklagelser om en dålig kvinnosyn. Även om Louÿs stod långt ifrån realismen är hans porträttering av Chrysis modern av andra skäl: han gör henne till en psykologiskt sammansatt gestalt.
Själv kommer jag på mig själv med att drabbas av romanens skönhet som jag finner inbäddad inte så mycket i erotiken som i språket. Sinnligt och klart som det är firar språket triumfer, och med den sällsamma precision som kännetecknar en stor författare.
En roman om besatthet
Till syvende och sist är ”Aphrodite” en roman om besatthet. Louÿs låter oss identifiera besattheten som ett slags galenskap som det samtidigt är högst mänskligt att drabbas av. Den som låter denna ‘sjuka’ härja otyglad inom sig alltför länge dras emellertid obönhörligen ned i farlig destruktivitet och misär.
Se där! – lärdomar kan dras även hos en författare som likt vännen Oscar Wilde menade att konsten uteslutande är sin egen tjänare. En konstsyn som onekligen förlänar konsten en tidlös kvalitet. Jag vet dock inte om jag är beredd att plädera fullt ut för l’ art pour l’art. Däremot vill jag slå fast att Pierre Louÿs ”Aphrodite” är ett verk som håller än i dag.
info@opulens.se
