ROMAN. Bo Bjelvehammar konstaterar att Tomas Bannerhed skapat ett mästerligt porträtt i sin senaste roman.
Den oduglige av Tomas Bannerhed
Norstedts
Tomas Bannerhed debuterade 2011 med romanen ”Korparna”. Den fick både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Romanen översattes till nio språk och blev även film. Sedan dess har han gett ut en roman och tre böcker med naturprosa. Bredvid författarskapet arbetar han som universitetslärare.
Den nya romanen med titeln ”Den oduglige” tilldrar sig i Småland, möjligen i en kyrkby nära riksväg 27 mellan Tingsryd och Växjö. Möjligen, platsen har ett namn, Stenryda. Vi befinner oss i huvudsak i nuet, gör små språng bakåt i tiden, och om framtiden talas det mera sparsamt.
I stormens öga finns Einar Lövström, 37, sågverksarbetare. Einar i Ängen, som han kallas, är en särling, som aldrig lämnat föräldrahemmet. Han sörjde hela livet sin far Hjalmar som kvävdes i havreskruven. Mor Jorunn hade han ett alldeles särskilt förhållande till. När en knöl började gröpa ur hennes kropp, gick Einars liv sönder. Han blev aldrig mer en hel människa.
Einar förlorade sitt arbete på sågverket, inte på grund av att han misskötte sitt jobb, utan på grund av att han arbetade i ett sengångartempo. Han hade för mycket klister på händerna och sågverksägaren tröttnade på honom till slut.
Med detta kommer stämpeln att han inte duger något till, han blir onyttig och oskicklig. Det börjar att spekuleras och talas om galenskap. Öknamnet Tok-Einar förekommer.
Han funderar på om han skulle kunna flytta ihop med Eva-Lotta som han en gång fick ta kort på. Eller så ska han börja som tulpanlöksförsäljare, cykla omkring på bygden och bjuda ut lökar.
Men det finns ingenting som det blir något av. Einar går mest för sig själv, fotograferar flitigt, lever sitt eget liv och lyser upp när en avlägsen släkting, tonårsflickan Isabell, bor hos honom en kort tid.
Einar skickar in dikter till tidningen ibland. När jag kommer till sidan 262 i Bannerheds bok blir jag häpen, där står det om en inspirationskälla. Bengt Cidden Andersson från Läckeby, en rörmokare och poet som skriver lika lätt om cementblandare som om fotboll.
I romanen finns ett antal korta utsagor infällda, från bybor – de har ingenting negativt att säga om Einar. Man säger att han är underlig och eljest och lever avskild, från alla andra. Men ingen av de personer som uttalar sig använder orden tosig eller galen.
Allt blir över tid för mycket för Einar, han orkar inte med livet, utan flyr in i en håla i skogen. Ingen vet vad som sker eller var Einar finns.
Tomas Bannerheds prosa är både vacker och stilren, dessutom är porträttet av Einar Lövström mästerligt. En djupstudie i ensamhet och utsatthet. Om en människa bortom gemenskap och sammanhang.
bo.bjelvehammar@opulens.se
