Ett svar i romanform till ”det manliga geniet”

Litteratur
Sandra Holm. (Digitaliserat porträtt efter analog förlaga, C Altgård / Opulens.)

PROSA. Den danska klassikern Har jag varit här förut av svenskfödda Sandra Holm har nu översatts till svenska. Anna Remmets har läst romanen och konstaterar bland annat att ”den ofta rytmiska prosan skvallrar om att den som håller pennan dessutom är poet.”

 

Har jag varit här förut av Sandra Holm
Översättning från danskan: Felicia Stenroth
Förord Erik Jonsson
Aska Förlag

Än har jag inte pissat i ett städskåp i Dublin. Det har varit många hinder på vägen”.

Citatet ovan skulle kunna bli lika känt och använt som beskrivning av villkoren för den kvinnliga konstnären som Virginia Woolfs term ”ett eget rum”. Om det sistnämnda beskriver grundförutsättningen för att alls kunna skriva, sammanfattar det förstnämnda sällsynt träffande den könade bilden av Det Konstnärliga Geniet och hur den bilden krockar med vad som än idag uppfattas som önskvärt (eller ens möjligt) kvinnligt beteende. Orden är Sandra Holms, en författare som föddes 1943 i ett litet samhälle i Norrbotten men levde en stor del av sitt liv i Danmark och dog 1987. Holm skrev både poesi och prosa, och den korta prosabok som nu utkommer på förlaget Aska (tidigare Rastlös) har översatts av Felicia Stenroth som själv nyligen utkom med den vackra romanen Handens rörelser. Har jag varit här förut kom i original 1978 och är en pastisch eller ett svar på den finska författaren Pentti Saarikoskis Brev till min hustru från 1968. Denna är en nästan parodisk skildring av Den Manliga Konstnären som super, knullar och beskriver olika kvinnors fittor i vad som i alla fall till formen alltså är ett brev till hustrun.

Holm har läst den och vill nu skriva ett brev till Saarikoski, eller Pentti som hon familjärt kallar honom. Det är signifikant att hans inledningsord ”Jag har varit här förut” hos Holm har bytts ut mot ett frågande ”Har jag varit här förut?” För liksom hos alla kvinnor som försöker skapa konst på samma villkor som män är berättarjagets strävanden fyllda med frågetecken och ifrågasättanden. Hon beskriver för ”Pentti” hur hon skriver, dricker (mycket) och tar sig olika älskare, men hela tiden med en ambivalens. Har hon rätt att göra detta? Kan hon? Detta hindrar inte att hon samtidigt talar med en frimodigt stark röst och är minst lika grov i munnen som Saarikoski.

Har jag varit här förut är alltså en roman som i korta prosastycken skildrar mödan i att skriva och i att ha relationer, med män såväl som med familjen där borta vid ”polcirkeln”. Jaget i boken tyngs av allt detta, och kanske är det därför hon ännu inte har kunnat hänge sig åt den ”dekadens” det innebär att pissa i ett städskåp? Holm parodierar och förminskar, om än godmodigt, den Store Poeten Saarikoski genom att tilltala honom med förnamn, men samtidigt är det till honom hon vänder sig.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Och om en älskare av den typ som idag skulle kallas en typisk kulturman skriver hon att han ”svämmar över av ordrik man, av stark röst, fäktande armar, självupptagenhet.

Tematiskt kanske inte dissektioner av kulturmän känns så nydanade längre, även om denna är ovanligt träffsäker och även om det är nog så deprimerande att den karaktär Holm beskriver inte alls känns som en dinosaurie utan mycket väl skulle kunna vara ett porträtt signerat 2020. Men trots att ännu fler har undersökt samma tematik efter Holm, fungerar fortfarande det humoristiska och, som det står i förordet ”rabulistiska”, tilltalet som självklart är en blinkning åt ”Pentti”. Här förekommer inte bara könsord utan även diarré och annat kroppsligt. Författaren låter det poetiska och väldigt prosaiska mötas för komiska och drastiska effekter, som när jaget berättar att ”himlen är ljus och dimman vit över markerna och det är natt och jag har just trillat av stolen”, eller som när den manliga blicken på kvinnan krockar med den mer krassa kroppsligheten i meningen ”Mina bröst är vackra säger, säger Peter, vackra när jag går ut naken för att pissa i gräset.

Det skulle lätt kunna bli lite för mycket pastisch och parodi, men Holm navigerar på det hela taget undan från det. Vid sidan om knullandet, supandet och skrivandet finns också beskrivningar av hemmet vid polcirkeln och familjen som lyckas vara poetiskt högstämda utan att bli sentimentala. På ett ställe står till exempel att läsa: ”jag har rest och rest och där ser jag min bror vid polcirkeln. Han är ung och vacker. När han ler tänds hela ansiktet som ett bloss.” Stycket förmedlar skönhet, smärta och förlust utan att närmare specificera. Den ofta rytmiska prosan skvallrar om att den som håller pennan dessutom är poet. Så även om Holm, liksom sitt mer eller mindre autofiktiva berättarjag, aldrig kissade i ett städskåp (eller som Charles Bukowski i vasken) gick det uppenbarligen bra för henne att skapa litteratur ändå.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur