BELGIEN. Ivo Holmqvist berättar om en tur till dårarnas stad, belägen i Belgien, apropå författaren Per Odensten som avlidit vid 85 års ålder.
Per Odensten som länge undervisade andra hastade inte med sin debutroman Gheel som kom 1981 då han var fyrtiotre, och som blev ett stort genombrott. Fortsättningen En lampa som gör natten dröjde sexton år, däremellan kom Vaclav Havel och tystnaden. När han fyllt sextio släppte han pedagogiken och skrev på heltid, eftertänksamt och utan jäkt, bland annat Vänskapens flykt om Emily Dickinson, och så ytterligare fem romaner fram till den sista som kom för tre år sedan, Glossarium, ett eftertänksamt, klokt och inkännande kvinnoporträtt (ett foto på förebilden finns på omslaget).
I väntan på en lärd avhandling om hela författarskapet får en energisk skandinavist på Gents universitet gärna granska den biografiska bakgrunden till Gheel som nästan genast översattes till både tyska och franska. Det är en berättelse om en skara religiösa kalmariter som under ängeln Hjelms ledning söker sig söderut, likt Nåsborna i Selma Lagerlöfs Jerusalem. Det vore intressant att få veta mer om Per Odenstens studier på plats. Så här skrev jag för några år sedan efter att ha kryssat kring i de delarna av Flandern:
Längs lantliga vägar över slätten far vi till trakterna av Antwerpen och hamnar i en märklig enklav i det holländska landskapet: halva staden belgisk, halva holländsk. Vi äter en utmärkt lunch, alltför bastant för att vara belgisk. Ja, restaurangen är holländsk (gästerna röker som borstbindare). Var går gränsen? Kyparen som får frågan femtioelva gånger om dagen förklarar tålmodigt: huset bredvid är belgiskt. En märklig tingens ordning, som förstås har en invecklad historisk förklaring.
Så försöker vi komma fram till Geel vilket visar sig nästan lika besvärligt som när Bolle skulle ta sig till Klockrike, i Harry Martinsons roman. Vi möter först en mängd tivolivagnar, sedan olika orkestrar, och så skaror av folk på väg till fest. De lokala vägarna är avstängda, umleitung också här, vi får ta oss en bit längs motorvägen för att nå denna dårarnas stad. Om den har Strindbergs skrivit även om han aldrig kom dit, liksom alltså Per Odensteen för fyrtiotvå år sedan fast han stavade ortnamnet som Gheel.
Staden är känd för att låta ofarliga mentalpatienter ströva fritt. De är inackorderade, så är traditionen sedan många hundra år. Här är avskräckande fult och ointressant, och de få människor vi möter ser ut som folk mest, som du och jag, och är kanske lika galna som vi alla. Men de döljer det väl. Och så far vi genom Diest som är mycket roligare, med stora redutter kring stadskärnan, vacker barockkyrka och medeltida härbärgen. Och så förbi hamnen i Leuven/Leuvain tillbaka till Bryssel, parkerar bilen och jag tar tåget till Gent, mätt på belgiska upplevelser som inte kommer i bok, det räcker med Per Odenstens mästerliga debutroman.
ivo.holmqvist@opulens.se
