LYRIK. Lis Lovén har läst Emily Berrys ”Outtömd tid” och konstaterar att det är en svårgreppad diktsamling. Men också att vissa rader får det att lysa om poeten.
Outtömd tid av Emily Berry
Översättning: Jenny Tunedal
Rámus
Emily Berry föddes 1981 i London där hon också lever och verkar. Hon debuterade som poet 2013 och introducerades på svenska i översättning av Jenny Tunedal.
”Outtömd tid” är hennes tredje diktsamling och andra i svensk språkdräkt. Även denna gång är dikterna översatta av Jenny Tunedal.
Tiden, den gör något med oss. Samtiden som motiv kan vara svår att greppa, flytande. Det är svårt att få fäste i en fragmentiserad omvärld. Så tänker jag när jag läser Emily Berrys tredje diktsamling.
Eftersom jag i början på boken letar efter hennes födelseort, London, försöker jag knyta an tid med rum och plats. Det är nämligen svårt att komma in i texten. Min läsning av Berry måste med nödvändighet förbli ostrukturerad eftersom den tvingas in i sådana banor.
Hennes språk tycks liksom lossna i fogarna och det har med hennes postmoderna stilgrepp att göra. Språket pekar mot andra läsningar, svåra att greppa. Men ibland glimmar det till av tankestoff. Stoff som får poeten att lysa.
Boken ”Outtömd tid” måste stöpas om i läsaren, som medskapare, för att få den kraft dikten behöver.
I en passage vill jag läsa in analogin mellan staden som plats och det inre jaget:
Hål
Mitt i ett ständigt pågående program av rivning
och rekonstruktion noterade vi en sommar att vår
stad, via sin infrastruktur, hade börjat kopiera
begränsningarna hos medvetandet. Vägarbeten
täppte till nästan alla stora genomfartsleder.
Bussar fick regelbundet stanna innan de nått
sin ändhållplats eller bjöd sina passagerare,
halvvägs genom resan, det tröttande och
olycksbådande automatiserade budskapet:
”Denna buss har en tillfällig körväg.” (- – -)
Denna analogi tycks visa på Berrys sätt att förhålla sig till postmoderniteten. Hennes psykiska sår förenas med diktens inre krav. Kanske ett prestationskrav… ”Begränsningarna hos medvetandet” – det står nu så.
Och platsens ande då? Det var ju i en mångmiljonstad, London, hon föddes och där hon bor. Det är rimligt att läsa hennes diktbok som en tidsspegel. Men också som en spegling av den plats som i början av diktverket är så svår att få grepp om.
Samtidigt andas hennes dikter en ensamhet som är svår att komma förbi. Som om hon inte riktigt vågar hoppas på att läsaren ska kunna ta sig in i hennes poetiska sfär. Det kan ses som ett utslag av tidsandan. När traditionerna släppt taget så uppstår en oro som manifesterar sig i diktens form. Dikt som är ett litet steg på vägen mot något större.
info@opulens.se
