Den sista poeten

Litteratur/Kultur
Kjell Espmark. (Foto: Cato Lein.)

LYRIK. En sky av vittnen är den sista diktsamlingen i en trilogi där de två övriga är Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Norstedts har haft den mycket goda smaken att låta de två övriga få följa med i samma volym som En sky av vittnen. Läs så klart samtliga, behållningen i dikterna är inte sällan konstnärligt monumental, intellektuellt som mänskligt, skriver Tommy Gunnarsson.

 

En sky av vittnen av Kjell Espmark

Norstedts

När jag för första gången slår upp mitt recensionsexemplar av Kjell Espmarks nya diktsamling En sky av vittnen är det efter midnatt och jag sitter hemma, småberusad och hård i magen på dass och skiter efter en trevlig och välsmakande fajitamiddag hos bekanta. Detta är nu inget larvigt sätt att underförstått påstå att jag tycker att boken, eller poeten Espmark, är skit. Espmark är verkligen inte skit. Nej, det är mer regel än undantag att jag läser recensionsexemplar, bra som skit, på dass.

Vad jag som rosande kritik dock här vill inflika är att jag för ovanlighetens skull blir sittandes länge och väl på toaletten, en mycket obekväm och helt vanligt simpel vägghängd Gustavsbergs klosett. Möjligen skadligt länge, för stackars rumpa. Blodcirkulationen får sig en rejäl match och småtimmarna fullkomligen flyger iväg. Tid och rum i gungning på ett sådant sätt som nästan bara en stark läsupplevelse kan åstadkomma.

Vad som framförallt lockar mig, och med förstoppningens hela njutningsiver, in i detta poetiska äventyr där en envis silverfisk, hinner döpa den till Alkaios, gör mig sällskap över bokens sidor, är den smittande kreativiteten som dikterna, de flesta korta och kärnfulla men ändå köttigt ornamenterade, bjuder på. Döda poeters andar som Sapfo, Gullberg, Aspenström, men också en sådan som Celan, fast utan densammes ofta på gott och ont förekommande snösmosiga tendenser, vilar över dikterna.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Bildat på ett osedvanligt inbjudande sätt och fritt från alltför mycket ansamlat akademiskt damm. Samtidig innehåller diktboken en tilltro till läsarens egen slutledningsförmåga att förstå historiska, kulturella som samtida vingslag, Espmark leder mig som läsare genom dikterna. Den röda tråden i dikterna tycks mig bestämt vara en bildad, intellektuell och erfaren äldre herres omvända trotsålder.

Det stämmer så klart inte helt, men i en tid av både allmänt bildningsfördärv och hopplös postpostmodernistisk poetisk brådmogenhet, så är det ibland som att man läser den sista poeten när man läser Espmarks dikter. Den sista poeten som i diktsamlingen första dikt, för att bjuda på ett smakprov, bränner genom mänsklighetens tillika det mänskliga skapandets alla sekler:

Långt inne i grottans mörker

målade jag en bison på väggen

medan kvinnan höll upp facklan.

Det röda och det bruna

tvingade fram den krökta ryggen –

och handen förskräcktes.

Djuret frustade till

och sänkte huvudet mot mig.

Som humanist står Espmark i En sky av vittnen inlevelserik och rakryggad. Denna dikt ur en Sky av vittnen, vilken förmodligen kommer bli en av diktsamlingens mest diskuterade, är utmärkt exempel på det:

Han hade väderkorn för kvinnor som mig,

genomskinlig av självförakt.

Sa han ville hjälpa mig

att sätta värde på mina skrämda tavlor.

Men det samtalet låste han om

med en triumferande vridning på nyckeln.

Sen klöv han mig som ett vedträ.

Jag är inte värd att anmäla saken,

inte ens mot mig själv.

Det som var på väg att bli konst

blev skam och rakblad.

En sky av vittnen är den sista diktsamlingen i en trilogi där de två övriga är Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Norstedts har haft den mycket goda smaken att låta de två övriga få följa med i samma volym som En sky av vittnen. Läs så klart samtliga, behållningen i dikterna är inte sällan konstnärligt monumental, intellektuellt som mänskligt.

TOMMY GUNNARSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av