De politiska spelen

Litteratur
Bild: Pixabay.com

OS-HISTORIA. Det brukar sägas att idrott och politik inte hör ihop. Vill man vara artig skulle man kunna tolka det påståendet som en from illusion. Om man vill vara uppriktig måste man konstatera att det är en ren lögn.

Idrott och politik har alltid hängt ihop. En pinfärsk påminnelse om det fick vi då Nordkorea nyligen lät meddela att landet kommer att delta i de olympiska spel som tar sin början i sydkoreanska Pyeongchang den 9 februari 2018. Anledningen är enligt experterna att landets ledare Kim Jong-un på detta sätt hoppas minska risken för ett militärt anfall från USA.

Att de olympiska spelen handlar om politik är naturligtvis inte något nytt. Så har det varit ända sedan år 776 f. Kr, då spelen för första gången gick av stapeln i det grekiska Olympia på norra delen av Peleponnesos. Under de 2 794 år som gått sedan dess har politiken aldrig varit långt borta. För övrigt var det politiska katastrofer i Europa som ledde till att spelen fick ställas in åren 1916–1920 och 1940–1944.

De olympiska spelens ursprungliga syfte var att överbrygga de politiska motsättningarna i det antika Grekland. Det är visserligen en myt att man under antiken inte förde krig medan spelen pågick. Ändå går det inte att komma ifrån att spelen – tillsammans med språket och litteraturen – spelade en avgörande roll för att göra antikens regionalt splittrade Grekland till en kulturell enhet. På den tiden var ju den grekiska världen uppdelad i ett stort antal stadsstater som konkurrerade med varandra i krig, handel, politik och idrott.

Att stärka den politiska enheten fortsatte att vara en viktig angelägenhet sedan Olympia och hela Grekland blivit en del av det väldiga romerska riket. Det visste kejsar Nero, även om han också hade andra skäl för sitt deltagande i spelen år 67 e. Kr. För att vara säker på att segra lät han sålunda muta domarna. När han tävlade i hästkapplöpning föll han av sitt ekipage, men tilldömdes ändå segern. Domarnas motivering var att han säkert hade vunnit om han inte ramlat av.

Viljan att skapa enighet var avgörande också när spelen efter ett 1 500 år långt uppehåll återupplivades i slutet av 1800-talet. Målet då var inte bara att övervinna motsättningen mellan rivaliserande stater. Man ville också skapa större samhörighet mellan samhällsklasserna.

Det var den franske baronen Pierre de Coubertin som återuppväckte de olympiska spelen. Han var en socialliberal politiker som insåg att man måste reformera det borgerliga samhället för att kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Detta hade ju sedan gammalt varit kyrkans uppgift, men Coubertin ansåg att kristendomen inte längre kunde tillfredsställa massornas behov. Vad som krävdes för att möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen var därför en form av världslig religiositet med nya riter och kulter. Det var detta som de olympiska spelen skulle erbjuda.

Denna världsliga ”religiositet” nådde sin oöverträffade – och avskräckande – höjdpunkt i olympiaden i Berlin. Det ser man på bilderna i min pappas hårt slitna exemplar av praktverket Sommar-Olympia 1936. Inte mycket saknas här av det som krävs för att skapa en religion. Här finns de grekiska prästinnorna som ”soltänder” den olympiska elden i Olympia; här finns facklan, duvorna, standaren och de spända, uppåtvända ansiktena. Det enda som stör bilden av fromhet och andakt är att den store ledaren inte är Kristus utan Adolf Hitler och att det kristna korset är ersatt av ett hakkors!

Det var detta störande inslag som skulle tvättas bort när Tyskland 36 år efter Berlin-olympiaden återigen skulle få förtroendet att arrangera de olympiska spelen. München-OS 1972 var tänkt att gå till historien som antitesen till Hitlers svulstiga propaganda-jippo. Givetvis var det ingen som väntade sig att den politiska laddningen skulle vara frånvarande, men den skulle vara annorlunda. Som P. O. Enquist visar i sin suveräna bok Katedralen i München ville man ge spelen en atmosfär av sorglöshet, lekfullhet och munter frivolitet.

Denna goda vilja var lätt att älska för alla som var med 1972. Men den ledde till katastrof. När den palestinska aktionsgruppen Svarta september natten mellan 4 och 5 september slog till mot den israeliska förläggningen var alla fullkomligt oförberedda. Hade man varit mentalt förberedd hade man förmodligen godtagit aktionsgruppens krav. Vad det gällde var frigivning av 234 palestinska fångar samt medlemmar av den tyska terrorgruppen Rote-Armee-Fraktion. Nu tillbakavisades kravet, vilket ledde till döden för elva israeliska idrottsmän och fem av de åtta medlemmarna i den palestinska aktionsgruppen.

Efter München-OS var det omöjligt att förneka politikens närvaro i de olympiska spelen. Om inte annat framträdde den i form av bojkotter. Spelen i Moskva 1980 bojkottades av USA med anledning av Sovjets krig i Afghanistan, och denna bojkott ledde i sin tur till att spelen i Los Angeles 1984 bojkottades av samtliga öststater utom Rumänien.

Däremot blev det som bekant inga bojkotter av OS i Peking 2008. Visserligen saknades det inte anledningar, men de vägde lätt mot med de politiska och ekonomiska fördelarna med att delta. Det framgick av reaktionerna då den dåvarande senatorn Hillary Clinton under våren 2008 skrev brev till USA:s president George W. Bush. Clinton ville att Bush skulle avstå från att närvara vid invigningen med tanke på bland annat Kinas terror mot Tibet och landets medverkan till folkmordet i Sudan.

Clintons vädjan föll platt till marken. Den ende politiker av betydelse som tog ställning för hennes uppmaning var den dåvarande senatorn Barack Obama. I en intervju med CBS den 2 april 2008 framhöll han behovet av något slags reaktion mot Kinas människorättsbrott. Likväl ansåg han det olämpligt att göra de olympiska spelen till en arena för politiska protester. Spelens syfte var ju ändå att skapa enighet i världen.

Det låter sig naturligtvis sägas! Särskilt om man som Obama var nära vän med Valerie Jarrett, ordförande i den organisation som hade till uppgift att försöka få OS till Chicago år 2016!

Att idrotten hänger ihop med politiken har vi som sagt också kunnat se under förberedelserna inför årets vinter-OS i Sydkorea. Det var nästa trettio år sedan Syd- och Nordkorea deltog i samma idrottsevenemang, men inför årets tävlingar har den sydkoreanske presidenten Moon Jae-In arbetat hårt för att det ska kunna ske igen. Avsikten är naturligtvis att förbättra de ansträngda relationerna med grannen i norr. Man vill också försäkra sig om att spelen inte ska störas av politiska incidenter.

Det återstår att se hur det går. Vissa experter fruktar alltjämt att de nordkoreanska kärnvapentesterna ska leda till att spelen inte kommer att kunna genomföras. Det skulle i så fall kunna innebära en dödsstöt för den olympiska tradition som tog sin början för mer än 2 700 år sedan.

TORSTEN RÖNNERSTRAND

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen