
FILOSOFI. “Ett verk som står vid gränsen till ett högt beläget skrämmande vackert öde landskap och låter oss ana något vilt schamanistiskt bortom den begreppsbyggande europeiska tanketraditionen. Opulens medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. Idag minns Jesper Nordström sitt möte med filosoferna Gilles Deleuzes och Félix Guattaris Tusen platåer. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.
Innan vi ger oss in i den fascinerande högtidliga vinteröken som Gilles Deleuzes och Félix Guattaris författaskap (härefter benämnda D&G) utgör bör vi nog ställa oss ett slags metafråga: vad betyder det att betyda? Frågan är speciellt aktuell när det gäller deras tegelsten Tusen platåer som relativt sent översattes till svenska, med tanke på vilken kultstatus den uppbär. Med tanke på att den både kallats “den mest viktiga och inflytelserika bok någonsin” och “totally unintelligble gibberish” så bör man nog först och främst se att det är en bok i den typiska fenomenologiska, kontinentala tanketraditionen som landar som en främmande fågel i vårt analytiska filosofiska landskap där myllan lagts av kristalltorrt klara tänkare som Ingemar Hedenius och Torbjörn Tännsjö. Det associativa expansiva språk som D&G använder är inte ute efter att förklara och driva en tes, snarare att röra upp damm och öppna nya siktlinjer.
Det västerländska filosofiska projektet har ofta bestått i att definiera och dra gränser och ställa frågor utifrån modellen “vad är x”. Vad är sanning? Vad är skönhet? Vad är rättvisa? Det klassificerande och definierande har blivit synonymt med den västerländska dualismen där ting ingår som kugghjul och objekt i ett mekanistiskt universum och det är som om denna lust till att sätta etiketter gjort oss oförmögna till den rent immanenta här-och-nu upplevelsen där det för ögonen givna alltid bara är en port till en högre verklighet.
Deleuzes projekt genom hela hans författarskap var att ställa en annan ontologi mot denna platonska, och det projektet kulminerar i Tusen Platåer där D&G lanserar två lika abstrakta som inspirerande begrepp; “rhizom” och “immanensplanet”.
Tillvaron som helt befriad från transcendentala ideala begrepp och stora luftiga idéer uppe i himlen eller nirvana eller Platons moln. Ett slags helt horisontellt artikulerad ontologi likt ett koordinatsystem att bevandra. Inga högre ideal men ett rum att ta sig fram i, från ax till limpa. Lyckobegreppet som rus ställt ur spel utan fokus på process och framsteg och lekfulla sammankopplingar på det rent endimensionella immanensplanet. Abstrakt? You bet! Ett exempel på denna utopi skulle kunna vara den italienska konceptuella arkitekturgruppen Superstudio som mest skapade idéer och samtalsämnen kring materialitet och objekt med sina “grids”.
D&G använde sig ofta av naturvetenskapliga begrepp och tänjde på dessa och därför känner jag mig berättigad att säga att Tusen Platåer verkar ha en textstruktur i likhet med fraktalgeometri. Delen finns i helheten. Teman tas om, ges annan språkdräkt och hela textens struktur verkar ha metabudskapet att någon stabil kunskap eller eviga begrepp inte finns.
Denna frigörande begreppsnihilism och detta raserande av strukturer skedde från den vänsterkant Deleuze och Guattari var så försänkta i, men tyvärr har denna fascination för flöden, energi, collage, improvisation tagits över av den nyliberala fienden.
I essän Dark Deleuze går den amerikanska sociologen Andrew Culp igenom hur de samhällsomstörtande begreppen blivit näringslivets buzzwords. Hippiens loja begrepp om positivitet och energi har blivit den provisionsbaserade telefonförsäljarens falskt skorrande mantra
Det, vågar jag lova, var inte Deleuzes andemening eller syfte. Långt innan han gick in i sitt skrivsamarbete med Félix Guattari stod han på en typisk fransk idéhistorisk grund med Henri Bergsons vitalism och intuitionsfilosofi som främsta impulsgivare och detta är snarare en rest från teologi och ett tänkande om ett slags mystisk livsnerv och tillvarons helighet
Denna tradition påvisades av Joshua Ramey i The hermetic Deleuze och att en bok kan generera så vitt skilda tolkningar och idéhistoriska kringteorier får mig att avslutningsvis ta bladet från munnen och mer luta åt omdömet att Tusen Platåer är gibberish. Att det är ett verk så vidöppet och abstrakt att det säger både allt och intet.
Torsten Ekbom sa en gång om James Joyce att hans verk utgjorde avantgardismens utpost och att bortom detta infann sig det rent vita obegripliga bruset.Tusen platåer är just en sådan utpost. Den står vid gränsen vid en platå; ett högt beläget skrämmande vackert öde landskap och låter oss ana något vilt schamanistiskt bortom den begreppsbyggande europeiska tanketraditionen.

jesper.nordstrom@opulens.se



