Osamtidigheter

Existentiellt
Collage: C Altgård / Opulens.

CORONA. ”På många sätt har skillnaderna mellan stad och land minskat. Under rådande omständigheter märker snabbt att det går lika smidigt att arbeta från skogsbacken som i Kista, den svenska digitaliseringens huvudort”, skriver Anders Björnsson.

 

Vad är det som skiljer stadslivet från livet i ett torp på gränsen mellan skog och slätt? Två saker. Ur mörkret i trädgården på landet ser man stjärnhimlen, när det är molnfritt. Det gör man sällan i staden; där döljer de elektriska flödena natthimlen, upplysningen lägger universum i mörker. Det andra är tystnaden. Här håller trädridåerna tillbaka alla ovälkomna ljud; istället får man fåglalåten, som också den kan vara ovälkommen, om den inleds för tidigt på dagen. Men inget stånk från bussar och sopåk och inga trudelutter från glassbilar.

Den långa coronavistelsen på landsbygden har fått upp ögonen för någonting annat: frånvaron av skräp. Inga tomma cigarettpaket och oljiga fast food-förpackningar på marken, inga ölburkar, påsar, inga fläckar av tuggummin på trottoarer. Däremot komposthögar, virkesstaplar, mördarsniglar, som alla kräver arbetsinsatser av ett eller annat slag. De håller letargin borta, stimulerar fundersamheten. I år saknar vi getingar och mygg i luften, trots att vi har installerat ett insektshotell, och fruktträden ger långt mindre än de brukar. Och det beror inte på rönnbärsmal den här gången.

Osamtidigheter. Det finns fler av dem.

Ett hus av trä lever. Vår farstus två dörrar gör ständiga rollbyten. Under första hälften av sommaren knirrade den inre dörren, när den öppnades. Nu är det den yttre. De knirrar aldrig samtidigt. Under vissa delar av året går det att låsa den inre dörren, inte den yttre. De går inte att låsa samtidigt. Vi tror inte, att tjuvarna känner till detta. För två år sedan drabbades vår granne i staden av inbrott vid middagstid. Lägenheten var tom. Hunden skällde, vi satt och åt lunch. Det tog två minuter för skurken att forcera säkerhetsdörren. ”Han är skyldig mig femtiotusen”, sade han, när vi kom på honom.

På många sätt har skillnaderna mellan stad och land minskat. Under rådande omständigheter märker snabbt att det går lika smidigt att arbeta från skogsbacken som i Kista, den svenska digitaliseringens huvudort. Landsbygdens avfolkning, under efterkrigstiden främjad av den statliga jordbrukspolitiken, följs nu av e-handelns härjningar, som tömmer gallerior och marknadsplatser, sedan dessa har slagit ut stadskärnorna. Man ser en återgång till tidigare levnadsmönster: vi har inte varit på krogen på ett halvår, inte varit utomlands sedan vi åkte Hurtigruten i september 2019, inte utanför landskapet sedan slutet av februari. Hushållsfinanserna visar ständigt växande överskott.

Inte för alla. Även här har vi att göra med osamtidigheter. För ett stort antal människor medför krisen i hälsa och köpenskap svåra förluster. Arbets- och bostadslösa har allt svårare att få det de söker. Vi lånar ut vår stadsvåning till en behövande, som vattnar våra krukväxter och eftersänder vår post. Och varje gång vi sätter oss ned vid köksbordet i vårt tusculum, måste jag ställa mig frågan, hur det kan komma sig, att jag är så privilegierad och om jag måste skämmas för det. Kälkborgerligt, eller hur? I hela mitt liv har jag känt mig som en underdog och trivts med det. En utfyllnadsintellektuell. På upploppet, när jag borde sacka efter, får jag ett försteg. Outgrundligt.

Under våren måste jag avbryta jag min sjukgymnastik. Jag satte mig ned och skrev två böcker. Nu läser jag Heinrich Manns roman från 1930, Die grosse Sache. Det är en tid, då ”den nya sakligheten” var på modet i litterära och andra kretsar. Allt kunde förtingligas eller försakligas, också personliga (intima) relationer: de fick ett bytesvärde, och det behövde inte alls handla om prostitution. Det urbant-artificiella bröt igenom. Asfalt, neonljus, biltrafik, film, sportevenemang. Kommersialismen tog vid med välståndsökningen efter kriget.

Man har blivit stationär, asylerat sig. Det har många fördelar, också för en fortfarande yrkesverksam.

Nu bygger man för den kompakta staden, för stenstadens utbredning, för mörka stadsrum. Jag funderar: Är det inte en återvändsgränd? Förorten har fått dåligt rykte (nå, inte Djursholm och Saltsjöbaden, Limhamn eller Örgryte), men var den inte en sammansmältning av stad och land, det bästa av dem bägge? Den välplanerade, välutrustade trädgårdsstaden. I vår kyrkby, Giresta, fanns det planer på en järnvägsknut vid mitten av förrförra seklet. Godsbefordran från Bergslagen till huvudstaden. Persontrafik tänkte man inte så mycket på då. Hundra år senare bröts smalspåret mellan Uppsala och Enköping upp.

Cirkelrörelser. Så bra i ena fallet, så tråkigt i det andra. Tycker jag.

Således: Man har blivit stationär, asylerat sig. Det har många fördelar, också för en fortfarande yrkesverksam. Inom traditionella servicenäringar är asylen naturligtvis inte att tänka på. Och detta är en orättvisa, som bara till en del kan kompenseras, genom att dessa yrkesgrupper får förbättrade arbets- och levnadsvillkor. På lång sikt skulle troligen en avurbanisering ge avsevärda välfärdsvinster för de allra flesta, utom för en liten grupp av exploatörer och svindlare.

Att boendet ska ta en lejonpart av den disponibla inkomsten – det är så orimligt, inhumant. Vårt land är stort och rymligt. Kultur och natur är inte motsatser utan varandras vänner.

ANDERS BJÖRNSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Själens brunn

LITTERATUR. I essäform tar sig Carsten Palmer Schale an sambanden mellan poesin,