LITTERATUR. Jesper Nordström skriver den här veckan om en mörkt humoristisk novell av Wolfgang Kohlhaase. Den uppvisar ett koncentrat av särarten i DDR.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Med åldern kommer problemet att vissa av ens referenser och allusioner inte uppfattas av alla. Inte heller referenshumorn. Så om jag säger Tommy Cooper och kortfilmen ”Plankan” säger det er något då? Är svaret nej, så klicka här.
De eviga problemen som staplas på varandra, så att det till slut bara slår bakut i en stor trött suck och åtföljande skratt. De där dagarna som svårigheterna bara eskalerar så att man till slut bara vill sätta sig ner på trottoaren och be någon skjuta en.
Tänk er då en likkista med en förnäm grevinna som skall transporteras mellan slottet där hon drog sin sista suck till den pampiga men sedan länge förberedda familjegraven. Med det något allvarligare kruxet att graven ligger i Öst- och slottet i Västtyskland.
Rent historiskt faktamässigt utspelar detta sig innan den så kallade inre tyska gränsen blev välbevakad med schäferhundar, vakttorn och kulsprutor. Man får känslan i texten att det bara helt omärkligt vips har passerats en nationsgräns.
Koncentrat av särarten i DDR
Ja, filmmannen och författaren Wolfgang Kohlhaases novell ”En grevinnas begravning” utspelar sig under landets unga formativa år.
Berättelsen ”Begräbnis einer Gräfin” gavs ursprungligen ut i novellsamlingen ”Silvester mit Balzac und andere Erzählungen” (1977) och publicerades på svenska i antologin ”I detta land lever vi: ny prosa och lyrik från DDR” (1979).
I novellen finns ett koncentrat av DDR:s hela särart som nytt och förment heroiskt socialistiskt land. Jämte Bayern var ju denna region närmast parodiskt tysk; alla de där lustiga dräkterna, gamla traditionerna och rätt roande corny företeelserna som kan få en att undra vilken planet det rör sig om.
Ett paradis för nördiga grå eminenser
De första formativa tio åren i DDR har genomlysts av Oxfordprofessorn Jan Palmowski i boken ”Inventing a Socialist Nation: Heimat and the Politics of Everyday Life in the GDR, 1945-90”, (Cambridge University Press, 2009).
1950-talets Östtyskland blir i Palmovskis framställning närmast de nördiga grå eminensernas paradis; ornitologer, filatelister, numismatiker ställer sitt kunnande i tjänst för kommunistpartiet och det blir de framkrystade traditionernas era, ja nästan som i Lars Molins film ”Kunglig toalett” skall verkligen alla små traditioner framhävas och lyftas tills de spricker i patetik.
Han belyser de mer krassa cyniska motiven bakom; om någon på ideell basis gjorde en utställning om sina torkade blommor i en byhåla var chansen större att partiet gav regionstöd.
Ännu mer mörkt pragmatiskt var att småskalighet alltid var en bättre förutsättning för kontroll. Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.
Om jag får tänja Palmowskis teori om Heimat en smula så bestod DDR:s specifika ”path dependence” just i denna grund i exempelvis Sachens småskaliga industri och hantverkartradition samtidigt som det till skillnad från exempelvis Nordkorea och Kambodja fanns en västerländsk liberal bakgrund som pockade på, riskerade att blöda igenom och komma tillbaka som minne, kanske i form av nostalgi.
Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens eller för den delen det mer vardagliga i att det fanns varor i butiker och inte brist på allt ständigt.
Wolfgang Kohlhaases tidigare nämnda novell utgör en komisk kontrast till Palmowskis massiva sociologiska avhandling. Det mörkare stråket i novellen är ju klassfrågan; en gammal överklasskvinna – som enligt de mest radikala stalinistiska kretsarna kanske mest förtjänade ett skott i pannan – är trots allt en människa värdig en begravning.
Det slår mig hur en misslyckad eller kärvande jordsättning har blivit en trop inom svart humor. Det händer något speciellt när det mest mörkt sorgliga krockar med vardagens små förtretligheter.
Men om det i vår moderna värld kanske mest handlar om någon avlägsen släkting som blir lite för full under minnesstunden på församlingshemmet eller att det spöregnar på kyrkogården så går Kohlhaase ”all in” när det gäller problem.
Nästan som i en hysterisk Fellinifilm; först stövlar en Stasikontorist in med ytterligare en blankett, sedan blir det världsfrånvänt teologiskt hårklyveri om att öppna den plomberade kistan si eller så, och så vilken lastbil som ska användas och …ja, eskalerar är verkligen ordet. Det gjordes för övrigt en filmatisering 1992.
Det är ett stycke mycket tät och handlingsdriven litteratur som visar på att Kohlhaase var ansedd som den främsta manusförfattaren för film i DDR.
I snart sagt all kultur från Östtyskland finns ju också metaperspektivet; hur klarade detta sig igenom censuren? I Kohlhaases fall kanske det berodde på att novellen innehåller ett slags antihjältar som trots alla motgångar kämpar på och mot alla odds klarar biffen. Ett scenario så gott som något att vinna bifall hos ledningen.
jesper.nordstrom@opulens.se
